Aftonbladet – 31 oktober 1859, sida 3

så förlorade staden sitt gamla Hanseatiska ut seende, och vår tid vurmar ju för bevarande af antiqviteter? I husbygnadskonst har man på de sednar 120 åren haft tillfälle att göra många iaktta gelser. Stadens bygnadskollegium, som annar är så nitiskt, att ej ens en vindskupa får om byggas utan vederbörlig dyr bosigtning, hvil ken, med bihang af sedvanlig handtryckning stundom sker från en droska på gatan, :hai ingenting haft att anmärka dervid att hu: grundläggas, uppmuras, rappas och uthyras at bebo, allt inom sex månader. Att murbruk til hvalf och källarmurar uppblandas med ler föl att bespara kalk, ehuru en sådan tillblandning tillintetgör brukets bindande förmåga, för like oanmärkt passera som metoden att mura vic 15 å 20 graders köld, då bruket fryser innar det kommer i väggen, och det nyligen införde sättet att lägga grund på en sluttande berg. häll utan nedsprängning, hvarigenom huse! förr eller sednare åker ned på en avnan gata i fall det ej ramlar under tiden. Men troliger äro alla dessa, fordom klandervärda förhållanden endast nya dyrbara förbättringar i bygnadskonsten, som ännu icke hunnit blifva bekanta för allmänheten, och hvilka det vällofliga bygnadskollegium ännu rufvar på och blott undantagsvis vill låta Stockholms byggherrar? komma i åtnjutande af. Hvad allmänna bygnader angår, äro de flesta gamla och således utom området för närvarande uppsats. Två finnas likväl, som utgöra ett undantag, nemligen det för ej många år sedan ombygda hus, som tillhör akademien för de fria konsterna, samt nationalmuseum. Det förstnämnda har redan varit så mycke: ute för kritiken, att vi ej nu vilja uppehålla oss dervid. Men några ord torde i förbigående ej vara öfverflödiga om det sednare, eller nationalmuseum, med sina fogelburar på taket, de der taga sig bäst ut från sollennitetssalen i slottet, att förtiga de små söta nischerna ofvanför den förnämsta ingången. Skall detta verkligen vara nationalmuseum? Åh nej; det ärju sultanens palats i Konstantinopel, ty der stå bufvudena af sex afrättade brottslingar i nischerna. Och stilen sen! En lycklig blandnig, uppfunnen af renassäncens småförnumstiga ande i förenirg med rococons och sockerbagareeller barockstilens svartalfer, hvilka på de sista etthundrafemtio åren vunnit så stort insteg hos oss och såsom vittnen till sin seger kunna åberopa alla kyrktorn från Lund till Köping och Maria i Stockholm, de nämnda: burarne på museum inberäknade. Hvad angår det slarfvigt pålagda koppartaket, afvikelserna ifrån ritningen och den tredubbla kostnaden mot förslaget, är det rikets ständers revisorers skyldighet att granska, och derföre lemnar insändaren detta oangehäma bidrag till sednare tiders skandal i bygnadsväg, särdeles hvad hushållning och kostnadsförslag beträffar. Om någon af våra läsare tycker att man här behandlat allvarsamma ämnen nog lösligt, får insändaren svara, att det finnes saker, nog lumpna, nog ynkliga och så tillräckligt vittnande om brist på :kunskaper, smak och skönhetssinne, till och med på god vilja, att de ej kunna underkastas en allvarlig och genomförd kritik, äfven derföre att de ej förna den. Satirens och åtlöjets vapen äro härutinnan de enda passande. Insändaren slutar med att nämna, det han med någon förundran helt nyligen sett arbeare på den stora bygnaden sysselsatta att på entablementet under taklisten inhugzsa i emligen ful form bokstäfverna ANTI, såsom början till någon längre inskrift. Månne det 5 större. Men om allt detta skulle hjelpas i I