Aftonbladet – 29 oktober 1859, sida 2

rade af en osynlig centralmakt, urkällan af all lefnadskraft, skönhet och glädje, åter utstråla det lif, som de: undfått, då — sjunga de i barmoniska körer, och berusade sjelfva, berusa de alla väsen med fullheten af det lif, som de hemtat ur det eviga. väsendets lifskälla. Något sådant, trodde jag, skulle tolkas i de österländska. derwischernas exstatiska dansar — tradition (har jag läst någonstädes) från jordens äldsta gudstjenst i Samothrakis mysterier — och hvilka allt ännu fortsättas i österlandets stora städer, Kairo, Jerusalem (men der hemligt inom den stora moskån), Damaskus, Smyrna, Konstantinopel. Jag var derföre högst nyfiken att se derwischernas dans. KL. 2 söndagseftermiddagen befann jag mig i deras Tekie i Pera. Efter en god timmas väntan insläpptes jag och några andra främlingar samt mussulmän i en stor ljusrotunda. Rymliga gallerier gingo omkring en inre rotunda, kring hvars låga skrank en. mängd mansfigurer, med kåpor och gulhvita filthattar (mycket liknande uppoch nedvända blomkrukor) på sina hufvu den, sutto orörliga.. De voro derwischerna. I fonden stodo några. prester bugande och mumlande framför den heliga porten, åt Kaaban till, Det dröjde ännu en stund, då tre män inträdde, tvenne mycket gamla och den tredje ung, med ett vackert asketiskt. ansigte. De ställa sig i fonden af rotundan, vända mot församlingen, och nu begynner gudstjensten. Först en lång, entonig, tung bön, framsagd af en lång svartklädd man, med svart skägg, lång, nedböjd hals och dito näsa. Derefter, vid gifvet tecken, uppstiga alla derwischerna, som sitta inom skranket,och börja marscherna i ring med afmätta, ljudlösa steg. Alla bära långa kåpor och vandra långsamt från venster till höger, ; med nedslagna blickar, Så stanna de och falla, med ens,