Aftonbladet – 28 oktober 1859, sida 2

genljud skulle höras vid alla små tyska hbof, äfvensoim bland allmänheten. så . De små regeringatne blefvo visserligen derigenom uppskrämda. Men i det stora hela utgick icke Österrike såsom segfate ur den deraf framkallade depeschstriden. Då noted till hertigen af Gotha förtroligt meddelades äfven i Berlio, så svarade preussiska regeringen genom att helt. enkelt hänvisa till. det svar, som grefve Schwerin den 12 Sept. afgaf på Stettineradressen,; och således upprätthålla detsamma, hvilket öppet erkände reformens nödvändighet, samt till sist tillbakavisa ett öfvermodigt uttryck i: den Rechbergska noten af den, 4 Sept... Den österrikiske ministern hade nemligen erinrat. derom, att Österrikes vishet för icke längesedan hade förebygt ett krig i hjertat af Tyskland, hvilket nu gaf hr v. Scbleinitz anledning att grundligt desavouera Olmitzerpolitiken och hennes för Preussen förödmjukande konseqvenser. Allmänheten kunde öfvertyga sig att de tider äro förbi, då Österrike kunde hålla sina predikningar för de tyska regerinsarne. Regeringen i Gotha hade svarat redan den ld4:de — visserligeh något höfligare än nödigt var, men likväl på ett för reformsaken gynsamt sätt. Regeringen ville blott icke utesluta Österrike från Tyskland, till hvilken punkt jag längre ned återkommer. Österrike och staterna af. andra ordningen voro mycket oroade. De sednare hade en sammankomst i Miänchen för att gemensamt öfverenskomma. : Konferensen skulle hållas mycket il men detta lyckades såsom vanligt icke. Alltför många voro intresser-de att erfara något derom, och man hör också följande närmare uppgifter om dessa staters ministrars sammankomst i Mänchen: Hannover ville icke deltaga i sammankomsten och gjorde derigenom de andra kungliga hofven förstämda. Sedermera föreslog Hannover en konferens emellan de särskilta staternas polischefer. Hannoverska polischefen Wermuth begaf sig också till Dresden. Men saken vann ingen riktig anklang. Man fruktade alarm inom pressen. Äfyen de mindre hofven drogo sig för tvångsåtgärder, som tillråddes från Dresden . och Minchen för att undertrycka reformrörelsen. Man öfvereiiskom emellertid i Minchen om gemensamma mått och steg, dels negativa, det vill säga polisåtgärder, dels . positiva, som man ville göra, såsom så kallade reformförslag till frankfurterförbundsdagen. De sednare skulle bryta spetsen af och förekomma, de förmodade preussiska förslagen. De skarpaste bestämmelserna i förbundsrätten skulle framdragas och skärskådas. Man ville vidtaga åtgärder att vid utbrytande krig. dröjsmål icke .måtte uppstå med: valet af en förbundsfältberre (i österrikiskt intresse). Vidare var tal om en förbundsdomstol. Begriplietvis icke om den, som är skapad genom förburdsbeslutet af 1834, men aldrig blifvit väckt till lif, utan om en helt annan. Denna skulle nemligen vid inträftande. fell äfven döma mellan regeringar och folkrepresentation (t. ex. vid striden i Kurhessen). I mellanstaternas ministrars plan är deremot endast fråga om en areopag, hvilken. såsom högsta instans. skall fälla utslag vid stridigheter emellan regeringarne. Man ser genast, att :dden af denna id är vänd emot. Preussen. Det hade blifvit föreslaget, att hos Preussert förfråga sig i hvad mån det ansåge förbundsförfattningen ännu bestående. Men hr von Beust, Sachsens. minister, lät förstå, att Preussen möjligen kunde svara, att det erkände förbundsförfattningen så tillvida, som .den icke stod i strid med de särskilta staternas författningar, synnerligen den preussiska. Men detta skulle snart blifva kändt och kunde då af kåmrarne i Sachsen, Wirtemberg os s. v.begagnas till utvidgning af deras parlamentariska befogenhet 1 motsats till förbundsförfattningen. Således underlät man denna fråga, som aldrig blef framställd, hvad tidningarne än derom må hafva diktat. Det tyckes blott som om man ville vända sig till Preussen med de nämnda reformförslagen, för att vinna den offentliga meningen för sig, hvilket naturligtvis till följd af förslagens. egen beskaffenhet icke kan lyckas. Dessa data öfver minchenerkonferensen skall ni finna omnämnda äfven i några tyska tidningar, men med stor återhållsamhet och utan att ens de särskilta! regeringarne namngåfvos. Men det hela är alltför karakteristiskt för de nu åter i Tyskland spelande intrigerna, f:r att deicke skulle förtjena med lämplig öppenhet och i all korthet bekantgöras i Aftonbladet. För att slutligen med ännu några ord återkomma till hertigens af Gotha not, så har den icke fullt tillfredsställt den omedgörliga fraktionen inom reformpartiet, isynnerhet derföre, att den behandlar Österrike för skonsamt. Hertigen har emellertid ögonskenligen erinrat sig, att det såväl i Gagerns program 1848 som i general v. Radowitzs program 1849 är fråga icke blott om Österrikes uteslutande från Tyskland,, utan äfven om en uppgörelse, hvarigenom Österrike skulle träda i nära förbund med det under Preussens ledning till en förbundsstat konstituerade Tyskland. Intressant är det, att hertigen af Braunschweig, hvilken är känd såsom en varm antängare af Österrike, nyligen uttalat sin stora missbelåtenhet med hertigen af Gotha, hvilket, i förbigående sagdt, äfven torde bevisa, att man 1 regeringskretsarne icke misstager sig. på den antiösterrikiska betydelsen af her