Aftonbladet – 28 oktober 1859, sida 2

tanen och ett sällskap, stort nog för att bestå en bachschichp (drickspenning eller gåfva) af flera hundra francs, och till intetdera såg jag någon dager. Resande; finnas nu högst få i Konstantinopel, och bland dem inga af mig kända; :Jag tog derföre afsked af Sophiakyrkan i går på morgonen, under en enslig vandring på Peras höjder, tänkande, att jag icke närmare skulle få se hvarken den eller någon af de stora moskeer, Achmedan, Sulimanliå, Bajazet m. fl. hvilka med sina minareter kröna den höga ås, som bär det gamla, stolta Bysanz. När jag kom hem till hotellet, stod der en liten vigtig man, som på franska frågade mig om jag ej ville sluta mig till ett :sällskap, söm i dag, kl. 11,:skulle se Sainte Sophie och de andra märkvärdigheterna på Seraljens udde? Han var bärare af den kejserliga tillåtelsen dertill. Huru detta skett och fogat sig vet jag ej, ej heller huru den. mig främmande lille mannen kände min önskan, den jag ej visste mig ha omtalat för någon. ;Vare dermed hur som helst; — jag älskar att se i sådana tillfälligheter dessa äplen och päron, hvilka, såsom Luther säger, den; store fadern stundom kastar åt barnen, för att göra sig bemärkt af dem! Och huru många sådana har han ej kastat till mig under denna min resa! Klockan 12 stod jag i Sophiakyrkan, tagen; betagen såsom jag ännu ej varit det af något tempel eller konstverk af menniskohand. — Af bygnadskonst och stil o. s. v. förstår jag föga; ändå mindre af denna konsts konstord. Jag skall derföre ej orda om Agia Sophia såsom konstverk, endast säga några ord om det intryck eller den bild, som detta tempel bland jordens tempel för alltid lemnat qvar i min själ. Alla stora kyrkor, som jag hittills sett, och Peterskyrkan i Rom främst bland dessa, ha för mycket af. det verldsliga och menskliga, för mycket af kapeller, monumenter, ornamenter, statyer, taflor, sidogångar och sidotankar. Peterskyrkan i all sin storhet och prakt är framför allt en påfvedömets apotheos, Helgonbilder, påfvar och biskopar