Aftonbladet – 27 oktober 1859, sida 3

för det öfriga Europa. Och huru obetydligt förekommer ej Holland nu! Man beundrar dess ihärdighet och de stora arbeten, som det med den ihärdighetenr utfört, synnerligen för att försvara sin jord mot hafvet. Men i det hela taget, huru har ej dess lif blifvit ett hv-rdagslif, utan pligt och med ringa framtidsförhoppningar. Det är omöjligt att under vistelsen här tillbakahålla jemförelsen mellan Jolland och England. Detta Holland, säger man sig sjelf. som för ett par hundra år sedan låg öfver England i allt, — hvad har väl kommit åt detsamma? England går framit med jättesteg. Och Holland, rör det sig väl, ellerligger det icke stilla? Är det då icke lika frit som England; sö i kyrkligt som i politiskt hänseende? Ar det icke lika arbetsamt som England? Är deticke lika dugligt till sjelfstyreise, och sålunda möjligt till allt det störa och goda, som synes följa af detta karaktersdrag? Jo visserligen, Men hvad är det då som fattas det? Skulle allt bero derpå, att Holland är et: sämre land än England? Att holländarnc måste på sjelfva sitt lands försvar mot hafvets våld nedlägga de krafter, som engelsmännen nu få egna åt sina mångfaldiga andra arbeten? Omöjligt; t, i så fall skulle ju holländarne aldrig i fordna tider heller kunnat göra något annat än vakta och reparera sina stränder och dessas dyner. ö Eller skulle det bero derpå, att Holland ej bar några stenkol, och att industrien sålunda ej der kan uppträda såsom den gjort det i England? Möjligen; men icke heller detta kan ens på långt när vara nog för att förklara stiltjen i Holland i jemförelse med lifvet i England, Men hvar skall då orsakerna sökas? Det är icke så litet förmätet att ställa sig sådana frågor. De yttre förhållandena... huru lätta äro de icke både att se och framställa. Men de på djupet verkande krafterna, orsakerna som de kallas — finnes något svårare än deras framletande? Och likväl kan man ej afhålla sig från det letandet. Hvarje yttre företeelse har för mig ett sådant frågetecken efter sig. Hvad betyder det? Hvari ligger grunden dertill? Och sålunda — Hollands närvarande skick och lif väcka oupphörligt den frågan, hvari ligger grunden till att det slår med så sakta puls, som det nu synes göra, dels i jemförelse med dess eget förflutna lif, dels med Englands närvarande? Jag vågar ej besvara det annorlunda än med en fråga. Skulle icke allt i detta fall bero på — holländarens ursprungliga karakter, på racen, som det heter? Månne icke holländarne äro ett folk, som endast af mycket starka yttre påstötningar kan väckas till mera energiska kraftansträngningar? Månne de icke skulle i allt lugn gått och traskat i sina tunga träskor eller legat och fiskat på sina bankar, om ej det fallit spanjorerna in att vilja betaga dem deras rätt att fritt tänka, och att fritt dyrka sin gud? Och månne de väl någonsin skulle tagit något initiativ i historien, om de ej liksom drifvits dertill af yttre makter? Det är något sådant som föresväfvat en såsom förklaringen öfver Hollands närvarande lif. De kunde, sådana de af naturen blifvit utrustade, icke vara stora, som det heter, mer än under en viss period, då de yttre omständigheternas makt väckte det under tålamodet dolda modet. Men denna yttre väckelse förgången, och holländarne blefvo åter hvad de alltid varit, ett arbetsamt, godmodig folk, icke plågadt af några ider och derföre icke heller fallet att plåga verlden med sådana; ett folk, som, sedan det en gång kämpat och grundlagt ett visst oberoende, har i denna kraftansträngning liksom uttömt sit törråd på mera storartad sjelfverksamhet och som derföre, efter väl förrättadt värf, trädt tillbaka från verldsskådeplatsen. Betraktar man den närvarande verldsteatern, så — hvilka folk äro idgernas och före:agsamhetens folk numera? Gifves det mer in ett svar derpå? Engelsmännen och, än mer, amerikanarne. Ställer man nu ett sådant litet folk som de 3 millionerna bolländare helt plötsligt fram vid sidan af dessa, huru taga de sig väl ut ned all sin redbarhet, ärlighet, sn ibärdighet ch sin flit? Göra de ej ett godt intryck? Jo visserligen. Man måste känna sig dragen ull dem såsom till ett folk, om hvilket man vet hvad det går för, ett folk, på hvars ninne visserligen finnes en och annan fläck if medborgerligt blod och ibland bvars med!emmar man upptäcker icke så få, hvilkas ångrar kroknat 1 snål och feg penningeräkning, men dock ett folk, som alltid försvarat rribetens sak, äfven sedan det förlorade fribe:ens entusiasm, ett folk, som aldrig sväfvat it i eröfringar,, om det också i sin affär ned Belgien nu på senare tider ville stå på sin rätt; ett folk, som sålunda bär prägeln illtigenom af ett fridens folk, i det ordets västa mening, och som derföre alltid skall nafva sin vackra sida i Europas historia, vackrare till och med än flera bland de mera lysande folkens. Men — det ser dock afsigkommet ut detta rolk, skall man säga, med all sin kapitalrikelom och med all sin väl grundade frihet. Var det också icke en pris snus för den franska republiken och Napoleon? Och ifrån att en gång hafva trotsat hela Frankrike, låter let nu det lilla Belgien trotsa sig. Ja, visserligen. Men historien dömeft icke så. Det gifves ingen evig styrka hos folken. De hafva ock sin tid, som det heter. Väl dem, som hafva begagnat sin tid rätt. Hvar och en, som det gjort, har lefvat för alla tider. Och sålunda, holländarne må nu hafva haft sin tid, de må nu anses vara på återtåg med all sin rikedom, för att en gång, de liksom alla andra, lemna nyckeln till kassakistan efter sig, — man har ej rätt att döma dem endast under jemiförelse med de folk, som nu IFÖ äg AR FJ KA I Ah