Aftonbladet – 25 oktober 1859, sida 2

varuartiklar, af hästar och penningar, som nu dagligen bedrifves, lärer väl svårligen kunna uppstå. Förordningen medgifver blott två, uttryckligen uppgifna undantag, nemli.en bortlottning af lösören för välgörande ändamål, eller af konstsaker till svenske konstidkares understödjande och uppmuntran. De här ifrågavarande bortlottningarne kunna på intet sätt räknas till någondera af dessa undantagskaiegorier. Och icke beller lärer det kunna invändas, att här endast är fråga om småsaker och derföre ingenting att bråka om; ty dels vet förordningen den 21 Mars 1844 alldeles icke af några begränsningar i afseende å beloppet af de summor eller värdet af de varor, som icke få bortlottas, och det är af vigt, att lagens stadganden så i stort som smått efterlefvas; dels är här verkligen icke fråga om sådana småsaker, som det vid första påseendet kan synas. Väl äro vinstbeloppen icke särdeles stora, men det har likväl visat sig, att de förmå till hvarje dragning locka flera bundrade lottafnämare, hvilka betala sin lott med 2 rdr, 17, rdr, 1 rdr o. s. v. Vi befinna oss också för ögonblicket midt i tjenstefolksflyttningen, och det kan tagas för fullkomligt afgjordt att stora flockar af ledigblifna tjenare skola strömma till för att pröfva lyckan, och den afgift de betala, för att komma i besittning at en lott, utgör alldeles icke någon obetydlig del af deras ringa halfårslön. Konung och ständer ha en gång i sedlighetens intresse velat undanrödja frestelserna för enfalden och lättsinnet att på dylika hazardspel äfventyra sina tillgångar, och det synes oss derföre hardt när skandalöst att de. som hafva att vaka öfver lagarnes efterlefnad skola, på sätt som nu sker, låta lagstiftarens välvilliga afsigter komma på skam. På ett annat ställe i bladet meddela vi en förklaring, i hvilken magikern Le Tort fri säger sig från all delaktighet i lotteriet ö Humlegårdsteatern. Dokumentet är verkliger rätt märkligt, såsom ett vittnesbörd, att er utländsk taskspelare ådagalägger mera känsle för anständighet och aktning för gällande lag än våra egna myndigheter.