Aftonbladet – 20 oktober 1859, sida 2

Förslaget till ny konkurslag. IL. Den tredje för vår äldre konkurslagstiftning mest främmande fråga är den om det så kallade tvångsackordet, eller. förbindande kraften för.en protesterande miaoritet af ett ackordsaftal, som pluraliteten af borgenärerna in ått med gäldenären. Vi anföra för detta förslag de af komiterade anförda upplysande och väl affattade motiver. Denna princip, antagen i alla nyare handelslagstiftningar och äfven af rikets ständer vid förra riksdagen hyllad, är ibland dem, hvilka i början möta största motstånd, men med hvilka man småningom försonar sig och hvilkas nödvändighet man slutligen inser. Den återfinnes redan — liksom snart sagdt hvarje annan ide, som redan mer än ett årtusende blifvit utvecklad i de särskilta europeiska lagstiftningarne — dessas gemensamma källa: den romerska rätten. Derifrån införd i åtskilliga länders lagstifta har den sedermera väl blifvit flerestädes förkastad, men derpå under former, mera betryggande för borgenärernas rätt, ånyo upptagen — ett märkligt bevis derpå att det är en fråga, som icke kan falla, att det är en Princip, som, om också ej alltid klar, likväl lefver i rättsbegreppet. Äfven hos oss har den varit antagen såsom lag. I Gustaf II Adolfs redan nämnda privilegier för Göteborg föreskrefs, att minoriteten var tvungen att bifalla quod major pars ereditorum cum debitore coneludat. I denna sin nakna enkelhet kunde principen visserligen blifva vådlig för borgenärerna. Man synes hafva insett detta; men i stället att ytterligare utveckla den; eller, rättare, gifva den en skarpare begränsning, afskäffade man den alldeles och nöjde sig i stället med detta beneficium cessionis bonorum, som uteslutande afsåg endast gäldenärens fördel och hvärigenom, om hans obestånd var vålladt af olyckshändelser, han befriades från framtida ansvar för sin gäld. Det är svårt att säga på hvilken rättsgrund man änsåg ett sådant beneficium hvila. Sannolikt är att det endast var det naturliga medlidandet med en af olyckor störtad gäldenär, som tog den missriktning att lägga en del af olyckans följder på borgenärerna. Detta beneficium är, för att icke mera uppstå, i alla länder med nyare konkursordningar afskattadt, utom i Eogland; men äfven der har man på senare tider funnit sig föranlåten att vid sidan deraf sätta ackord — ett bevis derpå, att det senare icke är, såsom mången föreställer sig, blott ett surrogat för det förra. Ty ackordet är -medgifvet likaväl i borgenärernas som i gäldenäreus intresse. Det hvilar i förra afseendet ytterst på den princip, att i det tvungna bolag, som uppstår i följd af konkurs, lika litet som -i en annan bolagsförening, minoriteten må kunna förnärma eller , förminska majoritetens rätt. Och förnärmad kunde denna rätt genom minoritetens veto blifva på mångahanda sätt. Det är vit ackord oftast fallet att gäldenären erbjuder mer än hvad de afträdda tillgångarne, efter afdrag af de visserligen icke obetydliga förvaltningskostnaderna, kunde komma att gifva i utdelning — och utan ett sådant erbjudande finnes det väl ingen sannolikhet derför, att pluraliteten, en komplicerad pluralitet, med hög siffra, skulle ingå på ackordet, om ringaste utsigt funnes att i framtiden erhålla mera. Förkastas det dock, och blir gäldenären sålunda utblottad på allt, har man i de allraflesta fall, helst om han är köpman, ingen utväg att kunna fortsättasin rörelse eller börja en ny, och då blir, såsom jemväl oftast är fallet, borgenärernas framtida krafrätt utan betydelse. Den blir då endast en illusion, och det skulle vara för detta minoritetens irrsken, för kanske en endas envishet, ofta förestafvad af helt andra skäl än omsorgen att bevara sin lagliga fordringsrätt som de flesta, de största fordringsegarne skulle beröfvas en del af hvad de eljest kunnat utbekomma? Det är för öfrigt att anmärka, att begreppet ackord alldeles icke förutsätter ett ovilkorligt frånträdande af den framtida krafrätten. .. Det kan, såsom jemväl icke så sällan sker, afse endast ett moratorium, ett uppskof med betalning, och i sådant fall torde billigheten af det tvungna ackordet ej ens af någon bestridas. Att oaktadt de-skarpa korrektiv för bevarande af minoritetens rätt, som vid ackordet böra fästas och hyarför här nedan skall redogöras, ackordet ändock undantagsvis skulle kunna medföra en verklig rättskränkning för minoriteten, är visserligen icke omöjligt. Men beklagligare vore om de flestas rätt kunde kränkas af de förre eller af en enda. Och på hvilken grund skulle man kunna förutsätta, att minoriteten blefve mera förnärmad genom pluralitetens beslut öfver ackordet, än genom deras åtgärder vid utredning RR ENA