Aftonbladet – 19 oktober 1859, sida 2

Jag tänker -den gamle narren lär blifva snäst,, sade han och blinkade åt sin gäst. De vilja ej hafva mig med — ho, ho! Vi få väl se, vi få väl se. Af sådana yttranden misstänkte Eugenia att något förslag var å bane, och denna föreställning oroade henne; hon visste mycket väl att hennes man, uppretad som han var, var i stånd att begå hvilken våldsamhet som helst. Vid deserten steg hon upp från bordet och gick in till sig för att kläda sig. Efter några ögonblick lemnade Finfine henne en biljett; den var från Albert och af följande innehåll: SENSE Brandon ämnar objuden infinna sig på lord Melbourgs bal i qväll. Jag har gjort allt hvad jag kunnat för att afstyra det. Jag fruktar för en stor skandal och ser ej. annan hjelp, än om ni kan förmå grefven att emottaga honowa Den olyckliga qvinnan stod såsom slagen af åskan. Hennes högmod uppreste sig emot detta opagsande uppförande. Förödmjukad mumlade hon, ohjelpligt förödmjukad inför verldens ögon! Hundratals hånande blickar fästade på mig — kanske Isabellas och Harolds äfven! Huru skall jag kunna förekomma det? En förfärlig tanke fattade henne, och hon befallde kammarjungfrun att lemna rummet. Brandon Burg hade till vana att strax efter middagen vända sina steg till biblioteket för att röka sin cigarr och dricka ett glas julep, som han sjelf lagade till åt sig, sedan hofmästaren satt en karaffin vatten och nödiga ingredienser på bordet. Betjenten hade nyss åter lemnat rumniet, då hans matmor kom in, tyst som en skugga och mera lik ett spöke än en lefvande varelse. Hennes ansigte var dödsblekt, och hade det inte varit för den förtörande glansen i hennes stora, svarta ögon, som voro fulla af lif ock uttryck, så skulle man kunnat tro henne vara död. Ingen svaghet, tänkte hon; tärningen är kastad.