Aftonbladet – 18 oktober 1859, sida 2

NSJUBE TDI TASEN IG PE TUBE SLE: UPFIgE TOT ternas äring är i allmänhet under medelmåttan. Höskörden har varit i allmänhet dålig, dock något bättre på sidvallsängar, hvarföre, ch då halmtillgången är ganska knapp, foderbri i är att emotse. Brodden af höstsäden är derem; ganska vacker och lofvande. Fattigvårdsfrågan. I. Hvad herr Arrhenii uti föregående artikel i främsta rummet uppgifna. förslag angår, eller att fattigskatten borde bestämmas till ett visst nedsatt belopp), så vore detta visserligen för de flesta skattskyldiga någonting särdeles välkommet; men vi betvifla högeligen, att något annat ändamål dermed stode att vinna. Att bestämma behofven efter anslaget i stället för tvärtom, är en metod, som i allmänhet är föga antaglig, och allraminst i förevarande fall; och den gamla regeln att rätta munnen efter matsäcken, kan svårbgen bär tillämpas, helst när man i likbet med förf. vill börja med att knappa in på ifrågavarande matsäck. Att tro sig kunne fylla den sålunda nödvändigt uppkommande brist genom frivilliga sammanskott lärer, efter I hvad i det föregående är visadt, näppeligen låta sig göra, och man kan derföre med temlig säkerhet förutsäga, att denna åsigt — såsom författaren äfven sjelf synes ha väntat sig — kommer att ogillas. Det andra alternativet åter, eller att för hvarje fattig utse en uppsyningsman, är af en ännu mera i ögonen fallande overkställbarhet. Då de flesta qvinnor samt alla barn och ålderstigna omöjligt kunde användas till en dylik befattning, så blefve följden, att större delen af Sverges manliga befolkning finge fungera såsom ett slags särskilda fattigförmyndare, eller, såsom författaren synes ha uppfattat förhållandet, såsom husbönder, hvaremot hela fattigpersonalen i hast blefve omskapad till tjenare, med samma icke blott förbindelser utan äfven åligganden som dessa. I sanning en ganska lättfödd, ehuru föga brukbar tjenstehbjonspersonal, och det hela en organisation, som för sin fullkomlighet endast behöfde husagans återupprättande! Bland de anmärkningar, som författaren har framställt emot vår nu gällande fattiglag, är den deruti stadgade och af professor Lindgreh med missmod åsedda frånvaron af presterskapets sjelfskrifna ordförandeskap. Äfven häruti nödgas vi vara af en annan tanka. Då lagstiftaren tillerkänt pastor rättighet att i fattigvårdsstyrelserna deltaga, och ingalunda frånkänt församlingen dess rätt att till ordförande utse sin pastor, så har man, enligt vår tanka, härigenom gjort allt hvad som i detta afseende kan leda :till ändamålet och icke borttagit något annat än ett vid embetet fästadt prerogativ, som ej har något sammanbang med den sannskyldiga företrädesrätt, som i och genom den personliga förmågan alltid gör sig gällande. Ehuru vi sålunda icke inom nu gällande fattigvårdsstadga förmått upptäcka de brister och felaktigheter, som författaren förmenat sig deruti kunna uppvisa, så vilja vi härmed ingalunda hafva sagt, att berörde författning ju icke är i behof af reformer, och dessa af ganska väsentlig art. Om tidsförhållandena numera ej längre medgifva, att fattigvården likasom fordom uteslutande anförtros i kyrkans händer, och man ej heller kan våga att i en fråga, som rör tusendes ve eller väl, öfverlemna allt åt den enskilta välgörenheten, så återstår att tillse, buruvida detta maktpåliggande ärende bör betraktas och behandlas såsom en statens eller kommunens ensak, och i sednare fallet om med kommun endast bör förstås socken eller vidsträcktare och mera omfattande sambällen. Att staten här svårligen kan uppträda annorlunda än såsom ordnande och i vissa fall bestämmande, derom torde tankarne icke vara delade. Att deremot det hos oss af ålder antagna sockensystemet icke numera uppfyller det dermed ursprungligen afsedda ändamål, att derigenom uppkommit en högst obillig ojemnhet i denna skatts fördelning, en ojemnhet, nu vida känbarare än förr; sedan inflyttningsrätten lemnats fri, är en erfarenhet, som ej heller lärer kunna jäfvas af någon, som med ämnet blifvit hemmastadd. Härtill kommer, att såframt man ej i likhet med hr A. vill fixera fattigbidragen till ett visst bestämdt belopp, så hotar det nu rådande systemet med att på flera orter inom en icke aflägsen framtid göra fattigförsöjningen till -em omöjlighet, emedan den skulle komma att öfverstiga sockenmännens förmåga och innan kort ställa dem, som nu gifva undsättning i samma kategori som de undsättningsbehöfvande.. Enda utvägen emot detta onda är att utvidga de kretsar, inom hvilka fattigförsörjningen på landet nu är inskränkt, och härigenom kunna möjliggöra en mera ändamålsenlig organisation. En sådan utväg finner man visserligen redan anvisad i nu gällande författning, som medgifver att flera församlingar kunna förena sig om en gemensam fattigvård; men vi skulle önska, att man toge steget fullt ut, och sökte organisera fattigvården i så stora distrikter som möjligt inom hvarje län, hvarigenom på en gång betydliga besparingar vunnes och en gräns bletve satt för det småkrig, som nu eger rum socknarne emellan. Komma landstingen till stånd, så blefve fattigvårdens ordnande inom länen ett vigtigt och ganska lämpligt föremål för dessa komunalmyndigheters verksamhet. Sådant vore visserligen i mångas ögon en för långt drifven centralisering af fattigvårdsNORLA CO SERVER RER mA ÄRE Rn