Aftonbladet – 17 oktober 1859, sida 3

intager alt bade de OCH Sjellva KyYTKan Vid Jarl den åttonde Knutsons anfall 1452 blifv mvända såsom försvarsverk. Att blodiga striler utkämpats i sjelfva domkyrkan är kändt. Så skedde vid ett af de stora bondupproren på 1250-talet, äfvenså 1332 vid upproret me Johan af Holstein, då i sjelfva domkyrka 300 holsteinska herrar nedsablades, hvilka der örsamlat sig till rådplägning. Likaså 1525, 1å Norrby och grefven af Oldenburg försökte att med skånska allmogens biträde återuppsättz Christian den andre på tronen. Den förstnämnde blef slagen utanför Lund; af hans anhängare :ågo 1500 på platsen, och böndernas förlust nappskattades till 3000. De segrande soldaterna inträngde i domkyrkan och mördade en nängd obeväpnade borgare, som der tagit sin ullflykt. Medeltidens andliga bygnadskonst hade sin mer och mindre dunkla sinnebildslära, uttryckt i formler, grundtal och en mångfald af ofta. besynnerliga bildverk. Så skulle enligt en gam-: nal sägen Lunds domkyrkas korsbygnad be eckna den korsfäste, korrundeln med sir krans af trekantiga tinnar m. m. törnekronan, och de begge tornen Johannes och Maria vid i korsets fot. En mängd symboliska eller allegoriska föreställningar finnas från denna tid,! både i -kyrkans inre och yttre. Märkligat! bland alla dessa äro de begge klumpiga bilderna, anbringade å tvenne pelare i Kraftskyrkan, föreställande jätten Finn och dess hustru med ett barn på armen. Enligt legenden skall det vara han som bygt kyrkan och som i ersättning derföre betingat sig af S:t Laurentius. om denne icke kunde utleta jättens namn, ?sol och måne eller också S:t Laurentii ögon?. Att Finns namn blef upptäckt genom hans egen högtärade frus talträngdhet, att herrskapet derefter blefvo onda och rusade ned i kryptan, omfattade hvardera en stenpelare för att nedstörta kyrkan, men blefvo förvandlade i sten de också, fortlefver ännu i folktron och har gifvit anledning till det herrliga skaldestycket jätten Finn af Tegnår. Såsom en intressant tidsbild? från 1520talet kunna vi ej neka oss nöjet anföra, att då den skicklige nederländske byggmästaren Adam van Dure, som i 14 år användes för att reparera den förfallna domkyrkan och dexvid anbragte de kuriösa framställningarne på de fyra sidorna å. brunnskaret i kryptan — framställningar; hvilkas förklaring gjort alla uttolkare så mycket hufvudbry, så anbragte han äfven i halft upphöjdt arbete på en af kyrkans yttre kolonner en åsna, som störtar under sin börda, jemte inskriften: ,The maa vell en asen väre, som tager mer paa än han kand bäre, 1527,, — hvilket föranledt professor Brunius att i sin beskrifning öfver detta infall i sten yttra: Det måste väl tillstås, att denna framställning är mångtydig; men det är ganska naturligt att mången åsna då, liksom nu, påtagit sig större börda än hon förmått bära och derföre blifvit rättvisligen flådd, — en reflexion, hvilken såväl i tankegång som ordalag nog också kan anses såsom en tidsbild, fastän i den gröfre stilen. I början af 1700-talet var domkyrkan återigen förfallen. Något sednare anställdes återigen kostsamma reparationer: Medeltidens andliga bygnadskonst hade dock råkat i förakt, och följden blef att domkyrkan delvis blef moderniserad. Gustaf III räddade en af kyrkans vackraste partier — korrundelen — hvars nedrifning och ombygnad till en slät altarvägg blifvit föreslagen. Norra sakristian, som efter reformationen blifvit inrättad till fängelse — trollkonehålet — upphörde att dertill begagmas först mot slutet af 1700-talet. Krptan hade länge blifvit i hög grad missvårdad. Vid Gustaf III:s besök i Lund 1758 fann han henne belamrad med likkistor, smuts och skräp, hvaröfver han blef så ond, att velerbörande tillrättavisades med besked, dervid han, enligt en anteckning, skall hafva yttrat på Öfveds kloster: Efter jag. sällan bannar, tyckes mig, att jag grep mig an lenna gången, så att jag sade herrarne mina ankarn. fn uppstädning af Kraftskyrkan :gde derefter rum, men vårdslös och i flera fall till skada. Sedermera och till 1833 lappades domkyrkxans brister årligen, men illa. Den utmärkte läkaren Eberhard Zacharias Rosensköld, det snillrika originalet, uppbragt häröfver, väckte cn motion på riddarhuset i afsigt att hejda vandalismen. Han yttrade då, att Lunds domkyrka, som förr väckt allas beundran, numera mest väckte allas förundran. Häröfver harmades biskop Faxe högligen och förmådde en af riddarhusets då yngre ledamöter att replikera Rosensköld. Men uti ifvern kom den yngre ledamoten att af misstag kalla lomkyrkans bygnadsstil den kinesiska i stället för den bysantinska, hvilket gaf Rosen-: sköld, då han fick ordet, anledning till flera skämtsamma anspelningar. Motionen hade ingen annan verkan, än att åbörarne hade ett ganska trefligt plenum j. Den sista och mest storartade reparationen å domkyrkans yttre och inre delar började : med 1833, under professor Brunii allenastyrelse, och fortfar ännu. Att den har kostat ofantliga summor är ett kändt förhållande. men att de nu församlade statsrevisorernas pluralitet ändtligen gripit sig an och förmenat, att hushållningen med domkyrkans medel både kunde och borde vara bättre, torde vara en nyhet för allmänheten. j Under det att åsigterna icke äro delade derom, att professor Brunius utvecklat stor energi och lika stor konstnärlig skicklighet, t. reparationen af Kraftskyrkan, äro dock åsigterna: delade, huruvida icke samme gått för mycket grassatim tillväga v reringen af domkyrkan i öfrigt. De finnas som till och med påstå, att vissa kinesiska, sympatier dervid gjort sig gällande. Att den annars så fullständige skildraren af Lund och dess märkvärdigheter med största varsamhet berört de af sakkunniga Personer gjorda anmärkningar i anledning af den sista stora domkyrkoreparationen, är i sin mån visst icke utan betydelse. Emellertid har den hofsamme författaren icke kunnat underlåta att i förbigående meddela, det några alabasterbilder sn. Professor I id restau-s a ex. vid s — AR mA OR