Aftonbladet – 15 oktober 1859, sida 2

Två stora vagnar med fyra hästar syntes på höjden af kullen. Ögönblicket är nu inne., tänkte kaptenen, som skall bevisa det här folkets tilgifvenhet. Framåt, mina herrar! stillade han med hög röst och gaf sin bäst fria tyglar, Och glöm in. talets, sade doktorn till den gamle ärret :, som skulle läsa upp adressen, öch hin rv vid hurraropen. Nej herre, nej, ag kan verkligen inte göra det, svarade den gamle mannen med nervös oro, medan han galopperadv framåt vägen vid sidan at den förre; Hur så, karl? frågade doktorn, Jo, ser ni, jag har alldeles förlorat modet. Nå, så får jag väl göra det sjelf, dån, sade skotten lugnt. Det är just inte precist hvad jag skulle önskat; men då man tagit fan i båten — hm, ni mins väl det gamla ordspråket 2 Vid denna tid hade vagnarne och ryttarskaran mött hvarandra, och såväl de sednare som kusken och postiljonen hade i samma ögonblick hållit in sina tyglar, liksom genom ömsesidig öfverenskommelse, Sedan: kom en följd af-så ihållande hurrarop, att Albert fick tillfälle att helsa på grefvinnan och Eugenia, hvilka åkte i den första vagnen tillika med lorden och Brändon, Allt som sig bör, hviskade han i örat på amerikanaren, hvilken steg upp, tog af sig hatten och bugade sig oupphörligt. Detta är sannerligen en hel hop ståtliga karlar,, anmärkte pären, Ja, och mitt folk, mylord, som alla hafva rösträttighet., sade Brandon med en slug biinkning. Nåväl Snepep, tillade han, är allting i ordning nu, deruppe vid det gamla nästet? Allt är beredt till ert emottagande, nådig herren, svärade förvaltaren underdånigt; men de underhafvande önska först att få läsa upp en välkomsthelsning. Nå, så låt höra då, godt folk — Låt gå, som vi säga der borta i nya verlden. (Forts. följer.)