Aftonbladet – 12 oktober 1859, sida 2

vi egentligen på mr Wigget; ty som våra läsare torde påminna sig, var den lille mannen alltid själen, liksom hans kompanjon kroppen i firman — det enda tecken till begrepp och omdöme han gaf var nemligen att bifalla der förres -beslut. sEn ganska kinkig affär, sir John, utropade mr Wigget, då hans klient slutat att redogöra för sin ställning; hur kunde ni vara så ytterligt oförsigtig? Vinstbegärets djefvul frestade mig, svarade baronen, och hade jag bara kunnat fördröja upptäckten af de medel, hvarigenom jag höll min kredit uppe, några månader, så skulle allt gått väl. Jag hade då kunnat återgifva hvarenda shilling, och ändå sjelf varit en rikare man än förr. Det var allt lockande, eller hur, Tye? — Mycket lockande,, svarade hans kompanjon. Hvad jag ej kan begripa är Silvers sätt att gå till väga här vid lag, återtog sir John. Då han lemnade vexlarne åt mig, lät han mig förstå, att ban ej skulle behöfva dem åtminstone på tre månader. En narr var jag, som lät honom inbilla mig det. Skickad af någon annan, skulle jag tro, menade mr Wigget; eller hvad menar ni? Ja, ganska säkert af någon annan, svarade Tye. Frågan är nu blott: af hvilken, och detta är hvad jag önskar, att ni kunde upptäckan, sede sir John. Jag är väl en fattig man aumera, men kan dock ännu betala dem, som — Hufvudmannen i den juridiska firman afbröt honom med en bön, att icke såra hans känslor genom att tala om någon betalning. Hans namn och kredit stode för honom lika nögt som någonsin. Göra de ej så?p Lika högt, svarade Tye. Har ni inga misstankar ? frågade den förre. Hans klient medgaf sig hafva det. Emot hvilken ? Mot min aflidne kassör. (Forts.)