Aftonbladet – 6 oktober 1859, sida 2

Penningkarlen svarade jakande, men anmärkte på samma gång att hans klients skarpsinnighet för denna gång begått ett misstag. Hur så ? frågade hans gäst. De. falla i penningmarknaden och, komma äfven framdeles att göra så. Jagj jag vet det. N Agenten såg alltmera förvånad ut. Nåväl, min: herre, gif mig vexlarna, sade grefven otåligt, men fort 1 M:r Durrant räknade upp holländska vexlar till. ett belopp af femtusen pund från sin portfölj, och lemnade dem åt sin gäst. Och min andra instruktion? tillade grefven: Hans agent rmgde. En -skrifvare inkom. Har mr Silver frågat efter mig? Ja, han är på kontoret, sir. Bed honom komma in. Efter ett par minuter inträdde en gammal, mager man, med skarpa drag. Han var välklädd, kanske med nästan mycken omsorg för en uppmärksam betraktare. Det var hans önskan att synas rik, och det är en känd sak, att endast vissheten om ett säkert och väl grundadt anseende för rikedom inger mod att försaka skenet deraf. Ett långt, enskildt samtal mellan honom och spanioren följde nu, hvarefter de åtskildes, under ömsesidig tillfreds:tällelse. Hvad kan grefven vilja med de holländska vexlarna, aldrig har jag funnit honom göra en så dålig spekulation förut. Dessa voro penningmäklarens tankar. Väl använda pengar! mumlade hans klient på återvägen till sitt hotell. Det lumpna guldet skall gifva mig en tiofaldig vinst. ; hvad sätt, skall snart blifva läsaren tyd