Aftonbladet – 5 oktober 1859, sida 2

der, samt hvad sedermera i ämnet offentligen blifvit framstäldt, — öfvertygad, som jag är, att I icke skolen låta föreda eder af ståndsfördomar till att underkänna, hvarken -bondeståndets ställning till de andra stånden eller den allmännare meningen rörande detta maktpåliggande fall. Bland de många förslag och ärenden, som komma att eder föreläggas, skall tvifvelsutan den vigtiga frågan om medels anskaffande till jernvägsbyggnader blifva en af de första. Derom, tillåter jag mig yttra den mening, att endast de jernvägslinier, som redan äro påbörjade, böra ihågkommas och fortsättas ; att ytterligare utländsk skuldsättning för desamma icke bör göras, utan att denna fortsättning bör ske medelst landets egna tillgångar, i den mån de, rätt använda, det medgifva. I sammanhang härmed är det ock af största vigt att, till betryggande af rikets finansiella ställning och myntvärdets upprätthållande, banken måtte få behålla hela sin årliga vinst, och att bankens styrelse och förvaltning må organiseras på ett sätt, som mera, än fallet nu är, motsvarar tidens och den ökade rörelsens kraf. Religronsfrihetsfrågan är af den utomordentliga vigt, att jag i min enfald borde afstå ifrån att om den något orda, såvida icke religionsfriheten vore den oförytterliga rättighet, som redan eger ett säkert stöd uti 16 regeringsformen, der det heter: Konungen må — — ingens samvete tvinga eller tvinga låtar. Derpå bygger jag den öfvertygelsen, att en s. k. dissenterlag på samma grunder som den i Norge antagna, och hvilken der befunnits så ytterst gagnelig, äfven är ändamålsenlig hos oss. För stillandet af-den jäsning och oro, som på sednare tiden visat sig flerstädes i landetär det tvifvelsutan af stor vigt både att det samvetstvång, som föråldrade lagar velat befordra, numera afskaffas, och att sådana lagar mföras, gehom hvilka ett större andligt lif väckes i stället för den stelhet och formalism, som nu tyvärr på många ställen förspörjas. Tiden är äfven inne att mera allvarligt öfverväga den arbetande jordbrukarens och den mera lösa befolkningens belägenhet för att tillse i hvad mån -densamma kan underlättas och förbättras, så att allmogen må öfvertygas, det man ej endast afser de förmögnare klassernas intressen, utan äfven egnar rättvis uppmärksamhet åt dem, från hvilka samhällets underhållande och försvar bufvudsakligen hemtas och utgår. : Mångfaldiga andra och vigtiga ämnen skols taga edert nit och eder verksamhet i anspråk: men jag anser icke mig tillständigt att ingå dessa specialiteter. Dock hoppas jag med till. försigt, att tidsandans och samhällets-fordrin gar på eder omtanka och sorgfälliga vårdnac om det allmännas rätt och bästa skall mot svaras af eder upplysning, eder redbarhet och den sanna fosterlandskänsla, som från urmin: nestider varit för svenska allmogen ett så utmärkande drag, att minnet deraf aldrig skali försvinna. Skulle tilläfventyrs någon ogilla denna mir skrifvelseåtgärd, såsom opåkallad, eller ansc mina enkla yttranden såsom onyttiga elle; öfverflödiga; så får jag till min ursäkt endas åberopa min okufiiga åstundan, att bondestån: det må höja sig såväl i den stora och tän kande allmänhetens omdöme, som i dess: ege begrepp om sin betydenhet och laglikmätige inflytelse i riksförsamlingen. Berga i September 1859. Pehr Sahlström.