Aftonbladet – 5 oktober 1859, sida 2

och förakt, svarade Harold; men du skall lösas från denna ed; hon skall afsäga sig detta grymma och onaturliga välde öfver dina handlingar. Om min bemedling slår fel, så skall hennes far — Nej, nej, snyftade Isabella. -Det var hans kärlek, -hans. partiskhet för sitt yngsta barn, som från början förorsakade hennes hat till mig. Jag skall frigöra dig från dess verkningar och obehag, svarade den unge mannen med fasthet. Är det grannlaga, är det rätt, att en gift qvinna skall tillvälla sig makt att hindra min förbindelse med hennes syster? Frukta ej att jag icke skall finna medel att tvinga henne till eftergift; och då jag vunnit detta mål, ti lade han med djup rörelse, så skall åtminstone den sorgliga trösten blifva min lott, att om du äfven då afslår mitt anbud, så har jag åtminstone gjor: allt för att vinna den -kärlek, som för mig är mer än lifvet. Det uttryck af dämpad sorg, den finkänslighet, hvarmed han undvek alla hänsyftningar på det företräde hon dock alltid visat honom, rörde den sköna flickan djupt, och hon förebrådde sig bittert den smärtarhon, ehuru mot sin vilja, förorsakat honom. Hur skulle du kunna vicna den, Harold,, itbrast hon, hänförd af sin känsla; den är ju redan din.s Dessa ord hade ej förr hunnit ö ver hennes äppar, än den lycksalige unge mannen sjönk ned för bennes, fötter och höljde hennes hand ned kyssar. Från den stund, då Isabella bekänt sin kärek, var all förställning slut. Hon meddelade onom allt, ända till de böner hon slösat på Pugenia för att förmå henne lösa sig från det örhastade löftet. Älskandes lycka är en gammal och ofta ipprepad historia; hvad är det väl som dock ldrig gör den utnött? Hvad, som i alla tider räcker vårt renaste, vårt bästa intresse derför? cke den stackars författarens högre eller rinsare mått af snille och känsla, men de min1en den väcker i vår själ. Ett enda ord kan