Aftonbladet – 4 oktober 1859, sida 3

väl hvarest det längDet var ej undersofva: då vi älska, sätter den minsta isak tanken i en plågam spinning och hjertat i rörelse. Han visste ej rätt hvad ban hade att vänta, men han kunde ej Lindra sig ifrån att fösta en synnerlig vigt vid sin anspråkslöse förtrognes underrättelser, ehuru han nästan rodnade öfver sin svaghet. Midnatten var nära, då han hörde steg af Tom i korridoren; en knackning på dörren ljöd så sakta, att om han ej lyssnat skulle han ej kunnat höra den. Tom inträdde i rummet med glädjestrålande blickar, ty han visste att den underrättelse, som han förmått den vackra kammarjungfrun att meddela, skulle gifva hans unge herre nytt lif och nytt hopp. Du har varit vid Grange? sade denne. Ja, nådig herre, och jag har sett miss Isabella, som är lika vacker som någonsin. Jag kan ej beskrifva huru vänligt bon talade mig till och huru hennes röst darrade, då hon frågade efter er. Men det är inte allt; jag har träffat Nora. Jag visste väl att jag skulle taga reda på det till slut. Det var ju inte alls naturligt och rimligt; jag sade er alltid, nådig herre, att den unga fröken älskade er. Harolds hjerta slog så våldsamt, att ban tyckte det kunna sprängas sönder. Det var alltsammans hennes systers fel, tillade den förre. Eugenias? — Ja, sir, fortfor Tom. Hon var på väg att rymma bort med löjtnant Mortimer, då de alla voro här vid Granstoune på besök. Miss Isabella synes på något sätt bafva fått reda derpå och förmått henne att vända om, då hon redan hade hunnit så långt som till blomsterterrassen nere. i parken; och genom t alt han icke ku