Aftonbladet – 3 oktober 1859, sida 2

STOCEHOLM den 3 Okt. De nationella rörelserna i Tyskland börja ådraga sig uppmärksamheten äfven i England och -Frankrike, der man förut, under de af Villafrancafreden framkallade bekymren och förhandlingarne, egnat föga uppmärksamhet åt detta håll. Rörelsens ständigt tilltagande omfång sätter. också Österrike och de med dess politik sympatiserande tyska makterna af andra och tredje ordningen, alltmera myror i hufvudet. Österrikiska regeringens dåliga lynne har bla:d annat gifvit sig luft uti en högst ovanligt stiliserad not, hvari österrikiske utrikesministern, grefve Rechberg, på det skarpaste klandrar hertigen af Sachsen-Coburg-Gotha, derföre att denne furste, bekant för sin ovanliga litterära och artistiska bildning och för sina nationella och liberala tänkesätt, i ett svar till en deputation nyligen uttalat sina sympatier för de tyska enhetssträfvandena. Grefve Rechberg tillåter sig i denna not verkliga förolämpningar mot en af dessa suveräner, hvilkas bibehållande vid alldeles oförminskad suveränitetsrätt uppgifves ligga Österrike så varmt om hjertat. Det är emellertid utan tvifvel det unde!8töd, som den preussiska regeringen anses underhand gifva det nybildade nationella partiet, som egentligen väckt ond blod hos kabinettet i Wien, ehuru man med kännedom om prinsen-regentens allvarsamma karakter, icke vågar visa sig ohöflig mot hans regering. Man slår derföre på Gotha och menar Preussen. De tyska patrioterna låta sig emellertid icke afskräckas genom några österrikiska noter af detta slag; dessa utgöra tvärtom olja på elden. Lika litet låta de inverka på sig genom de hinder, som senaten i Frankfurt lagt för nationalpartiets utskott att taga säte i denna stad, eller genom hessen-darmstadtska regerin ans utfärdade förbud mot öppen anslutning till nationalpartiet. De liberala i Nord-Tyskland sluta sig tillsammans med stor enighet och de inom denna sida existerande partiskrankorna bortfalla. Särdeles betecknande är, att Volkszeitung i ett af sina senaste nummer i ett par artiklar uttalar sig emot att demokratien skall existera såsom ett särskildt, frin de konstitutionelt liberala skildt parti. De med dagens post hitkomna engelska tidningarne bära vittne om det intresse, hvarmed man der nu följer denna rörelse och de sympatier, hvarmed engelska pressen nu betraktar de tyska enhetssträfvandena, i motsats mot hvad till en stor del var fallet 1848. Specielt uttalar sig. Palmerstons organ, Morning Post, i en längre ledande artikel på ett särdeles vänligt sätt om det tyska nationalpartiet och på ett skarpt sätt om Österrikes förra cirkulärnot och den senaste noten rörande hertigen af Gotha. Cirkulärets språk, Heter det, omisskänneligen fiendtligt, och den omständigheten, att Preussen ensamt af alla förbundsstaterna blef förskonadt från detsamma, är temligen betecknande. Den österrikiska, regeringen erkänner, att för henne ingenting annat återstår än att beslutsamt sätta sig emot förbundsreformen öfverhufvud, emedan den ser alla reformförslagen riktade mot sig. Tyska förbundet var äfven Österrikes verk och genomfördes emot de flesta tyska staters vilja i dess nuvarande skick; en gång modificerad, kunde Österrike aldrig ånyo göra en så god handel. Men det sätt, hvarpå cirkuläret förer Österrikes sak, är ytterst skrufvadt och alldeles ovärdigt en stormakt. Det icke blott hotar, utan far i sin häftighet så blindt fram, att det förfelar allt moraliskt intryck, och endast genom den omständigheten tilldrager sig någon uppmärksamhet, att det utgår från en stat, som förfogar öfver 400,000 bajonetter. Att tala om omstörtning af allt bestående och om demokratin med tillämpning på lojala nordtyska reformvänner, är väl starkt. Den österrikiska regeringen visar dock. att den betraktar de liberala och reformvänliga furstarne i förbundet med ännu större ondska och fruktan än medlemmarne af reformförsamlingarne. Dess hotelser riktas fö-reträdesvis mot hertigen af Sachsen-CoburgGotha, den förste tyske suverän, som öppet förklarat sig för reformen. Han är för närvarande väl den dugligaste bland Tysklands furstar, ehuru han endast besitter ett litet land, och derföre hoppas Österrike att genom häftiga deklamationer bringa hans stämma till tystnad. Det gör emellertid en åtskilnad och talar på ett sätt med små och på .eit annat med störe makter, och det var måhända försigtigast att det icke lät ett så storståtligt udskap. afgå till Berlin. Vi tro dock att Österrike för mycket öfverdrifver den fara, hvari det sväfvar, om det antager att, om rörelsen lyckas, den skall föra till det öfriga Tysklands afsöndrande från kejsarstaten. Banden kunna visserligen blifva lösare, det icke österrikiska Tyskland skulle sammanbållas genom en trängre union än den, som skulle än vidare förena det med Österrike; men redan utaf geografiskt-militäriska skäl, med afseende på Erzgebirgeroch Tyroler-passen, som icke blott äro nödiga till Tysklands försvar, utan kunde vändas emot detsamma, skall aldrig fråga uppstå om ett fullständigt sönderslitande af bandet mellan de båda statskomplexerna. Österrike har sannolikt andra och verkliga faror i sinnet — faran för dess despotiska centralisationssystem, som genom motsatsen af ett evigt och liberalt Tyskland ställes i en alltför mörk dager och blir olidligt samt ohållbart. Emellertid hvilket språk Wienerhofvet