Aftonbladet – 1 oktober 1859, sida 3

en dåre, som kunde hoppas, der intet Hopp mera fanns, och lita på en hustru, som förverkat: all tillit. Men han stod dock fast vid sin föresats, och följande morgon, då Adelaide, som vanligt, kom till hans rum, för att fråga efter bans helsa; fann hon honom sittande i sin hvilstol, lugn vch allvarsam — ej, somofta under den sednare tiden, retlig och örättvis. Du mår bättre,, utropade hon, obesknifligt glad öfver denna förändring. Jag är säker på att du är bättre än förute Säg, är det ej :å 2 Gif mig din hand, Adelaide., Hon lade sin hand i bans, och hennes man kysste henne ömt på pannan. Kanske är det för sista gången, tänkte ban. Så mycket kan väl tillåtas den menskliga svägheten. Äfven den strängaste måste lemna sin gärd deråt. Jag känmer mig verkligen bättre, svarade ban högt, ;men jag befarar att det är denna bedrägliga domning — , detta upphörande af plåga, som föregår den sista striden, och gäer oss varnande, att vi snart måste skiljas från allt som är oss kärt och. dyrbart., aTäla ej så sorgsetb, afbröt hans maka; jag vet ätt Vi alla en gång måste dö. Ja allan, upprepade hennes man högtidligt; det är då, som alla bjertans hemligheter skola blifva uppenbarade — det är då som den bedrägeriets slöja, hvilken listen väft, skall bortryckas, som masken skall falla från hycklarens ansigte! Hur mnget bjerta, tillade han, som nu är lyckligt isitt förtroende, skall då finna att all denna lycka varit tom flärd — och det skall sörja öfver deras svagheter och förvillelser, som varit det dyrbaraste här i lifvet. . Ja, det är sannt! svarade Adelaide tankfull.