Aftonbladet – 1 oktober 1859, sida 2

delning mellan chörens medlemmar. Äro de uppgifter, som vidare lemnas, grundade, så må man väl instämma i ofvannämde tidnings yttrande, att fördelningen af medlen, hvilken kongl. teaterns direktör förmäles hafva åtagit sig, uppgjördes på ett sätt, så Gud sig nådeligen förbärme,. Berättelsen i Kapten Puff lyder sålunda: Hr Cavallius kom öfverens med:sig sjelf att gratifikationerna skulle utgå i proportion efter sujetternas löner, utan afseende hvarken påshvilken ar operans stater de tillhörde eller på det större eller mindrev antal dagar den ena eHer andra upptagits af den ifrågavarande extra tjenstgöringen. Denna fördelningsgrund visade sig synnerligen fördelaktig för de stora artisterna, hvilka blott assisterade vid sjelfva begrafningstillfället och på sin höjd dagen derpå, och för sitt besvär erhöllo hvar sin hundra bankosedel eller något så der omkring; orkesterns ledamöter, de enda af operans underlydande, som hade förpligtelse att vid tillfället tjenstgöra, i sin egenskap af kungliga hofkapellister, hvarföre de ha särskilt anslag, hade ej heller skäl att beklaga sig öfver en fördelnings-princip, hvarigenom de tillerkändesen gratifikation — för dem var det verkligen eh sådan — af 25, 30, ja ända till 50 rär hvardera, allt efter beloppet af deras innehafvånde löner; hvaremot den stackars körpersonalen — —! Kören är, som bekant, af-alla kongl. teaterns stater den svagast aflönade; det är. fast obegripligt huru dess medlemmar: kunna existera med sina 350 till 700 rdrs löner. Det är verkligen nödvändigt ätt en konung dör då och då, på det dessa arma menniskor må få sjunga sig till en liten gratifikation till upp-hjelpande af sina usla vilkor. Det är nemligen icke nog att de skola lifnärå sig; de måste äfven ha något snyggt att ta på sig, åtminstone vid sådana högtidliga tillfällen, som det ifrågavarande. Och här kommer det sorgliga i historien. Den fattiga kören hade på bästa sätt snyggat upp sig för begrafningshögtidligheten; herrarne voro uppsträckta i mer eller mindre glänsande svarta frackar och hvita långhalsdukar; öch damerna koefferade samt klädda i-krusflor-och sorgkragar; alldeles som fruntimmerna vid hofvet. Men i denna toilett kunde de stäckars flickorna naturligtvis icke traska genom gatorna och ge sig in i folkträngseln för att komma till Riddarholmen; kormästaren vidtog således samma åtgärd som vid dylika tillfällen tillförene, och reqvireräde hyrvagnar åt dem. Härvid skulle man tycka .att ingenting vore att anmärka; men när hyrkuskarne sedan presenterade sina räaningar för hofkontoret, hänvistes de till riksmarskalksembetet, och när de kommo till riksmarskalksembetet hänvistes de till teaterkansliet, och när de kommo till teaterkänsliet sade hr Cavallius, som sanningen visserligen var, att kongl. teaterdirektionen icke hade beställt några vagnar, och visade vederbörande åter till riksmarskalksembetet, som då båd dem hålla sig till reqvirenten, Hr Wennbom, kormästaren, skulle sålunda fått betala -skjutsen, såvida teatervaktmästarne, som framfört hans bud till hyrkuskarne, ej kunde finnas hågade att låta binda ifrågavarande utgift vid sitt-ben. Det var för rasande. På detta sätt hade emellertid hyrkuskräkningarna i flera veckor flaxat fram och tillbaka, då hr Cavallius ändtligen hittåde på den utvägen. att afdräga hyrkuskRönen från de åkande damernas gratifikationer, så att, när den stora utdelningen af dessa för åtta dagar sedan skulle ega rum, de fattiga korsångerskorna, för allt sitt besvär och alla sina utgifter i anledning af den kungliga begrafningen, funno sig belönade: den ena med 4 rdr och 65 öre, den andra med 5 riksdaler och 20 öre, den tredje med 6 rdr och 75 öre, 0. vi: Dock, såsom äfven en korsångerska jemte sin fattigdom kan ega en smula stolthet, ha dessa stackars flickor på intet vilkor låtit förmå sig att emottaga de usla styfrar hr Cavallius efter sina noggranna beräkningar och afdrag anslagit åt dem; alla påminnelser till dem att uttaga sina penningar ha till denna stund varit förgäfves. ——