Aftonbladet – 1 oktober 1859, sida 2

till platsen med de andra tjenarne, hörde dem og och förstod genast att de voro i ara. Vi äro förrådda, nådig herre, hviskade han till: grefven, som betraktade honom med en tviflande blick: Jag känner väl romanispråket,, tillade talaren; det är sig likt i alla länder. Han frågade gossen om soldaterna vöro på sin-post. . Det var fydligt, att de resande kommit i en sådan kritisk belägenhet, der sinnesnärvaro är af ännu större värde än ett djerft mod. Utan att röra en muskeli sitt ansigte, utdelade grefven sina order. --Grip gossen, Jack, sade han, soch lemna vägvisaren åt mig. Vänta till. dess ni får se min hand på hans hals,, svarade den förre. Han: är lika vig som en af gina getter, och om han i förtid oroas, kan han lätt undkomma genom att rulla sig utför en klippbrant. Det vore kanske skada att behöfva skjuta honom. Detta framställdes snarare som en fråga, än af någon mensklig känsla. Det får ickeske, såvida du vill behålla ditt eget lif, svarade spanioren. Jack tog fram ett bröd och ett. stycke af en kall fogel, som han haft i sin rensel bak på sadeln, och började äta. Gossen såg på med snåla blickar. Är du hungrig? sade Jack. Jag är alltid hungrig, jag, svarade han. Förledaren räckte fram maten åt honom, men gossen hade ej förr gripit den, än handeny-som gifvit honom födan, hastigt flyttade sig till hans trasiga jacka, och han fann sig uppflyttad från marken och svängande framför sadeln; som en packa handelsvaror. I samma ögonblick grep Lilini om betslet på vägvisarens mulåsna och drog honom midt in i skaran.