Aftonbladet – 30 september 1859, sida 2

Ers majestät är den enda man, som ostraffadt skulle. gjort mig en sådan frågan, svarade hah. Har jag ej hundra gånger trotsat döden för att visa det? Har jag ej i tysthet offrat mina käraste önskningar? Har jag någonsin bönfallit, om, någon gunst ochärebetygelse af.er?. Skulle pi icke, sire, i denna stund sitta på edra förfäders tron, om ni följt mitt-råd; mina böner? Jo, kanskel svarade Don Carlos med en SUCk.sse Hu gas SR Och dock tviflar ers majestät på: mig, svarade den förre med någon häftighet. En förebråelsel utropade prinsen-i en ton af sårad stolthet. Nej, sir, icke: såvida ej ert eget bjerta medger dess befogenhetby inföll Lilini med värme. EdeY fordfia godhet är för djupt inpräglad i mitt, för att jag med ett enda ord skulle vilja smärta eller ;såra.er.n Monarken — ty det var han ännu, ehun: spiran allt mer halkade ur hans händer — fortfor att i flera minuter gå af och an: unpder tystnad i det stora ödsliga rum, der detta samtal egde rum; en eller två gånger stannade han och såg på grefven,som vördnadsfullt stod framför honom som,om han velat tala, råen började åter sin enformiga vandring. Slutligen stannade han hastigt och räckte handen åt Lilini, som föll på ettknä och förd: den till sina läppar. : Detta är iuseglet på dödsdomen öfver mitt nyväckta hopp., tänkte ban inom sig, och en tyst suck undföll bans läppar. Kedjan ärj åter. fästad lika: stark som förr.n Han bedrog sig dock defina gång. Fursten kunde vara svag, vankelmodig, kanske äfven orättvis; men vännens hjärta v:r tro: fast och rent som guld samt känsligt hvarje vänligt ord, såsom lutans strängar lju