Aftonbladet – 29 september 1859, sida 3

,rarnes utnämning, endast tilltitulärpostmästare : utan annan rättighet att befatta sig med sys lan, än att få lyfta en viss af verket bestäma : del af inkomsten; hvarigenom verket sjelf finge : sätta dugliga förvaltare dit, i stället för de i usla, som den usla lönen från officersinnehafi varen bittills förmått anskaffa. Han visade i ock att verket måste lida af det undseende I poststyrelsen ej sällan nödgades visa gamla i förtjenta officerare för deras posttjenstfel, Koi nungen antog förslaget med det tillägg, at! i derest någon officer skulle sjelf önska, öfvertaga tjenstgöringen, så skulle ban först underI kasta sig pröfning, huruvida han vore dertill duglig. Men man insåg snart, huru falsk grundsatsen var, att behandla allmänna tjenster såsom fattigförsörjningsanstalter: -Konungen medgaf i det sjelf den 15 Aug. 1807, och den 14 Nov. 1814 föreslog furst Hardenberg att alldeles inga postmästaretjensier vidare måtte -bortgifvas åt tjenstodugliga officerare,, :1818 bade han hunnit så långt, att bland landets 264 postkontor voro blott 150 för militärer och 114 för civila. Furstens död afbröt denna sträfvan; en kunglig förordning af den 27 December 1824 stadgade: endast sådana militärer kunna ifrågakomma vid postförvaltningen. som genom behörigen undergången pröfning ådagalagt duglighet för tjenstens men stad gandet neutraliserådes genom tillägget, att pröfningen skulle underställas Kongl. Maj:ts bedömande, och att antalet af de kontor, som den 1: Januari . 1823. innehades af militärer. skulle framgent hvarken ökas eller minskas Generalpostdirektören Nagler föredrog då ati bibehålla de äldre föreskrifterna, sannolikt för att rädda verket undan de skador, som en af verket pröfvad och improberad, men af konungen godkänd militär, hvilken derefter nödvändigtvis. utan rutinerad postmans biträde måste tjenstgöra, skulle i sin okunnighet ådrag: det. Den 1 Januari 1825 funnos 243 postkontor, deraf 132 för militärer och 111 för civilpersoner. Ar 1846 voro postkontoren 235. deraf blott 103 för civila. Af de 132 cffcerspostmästarne tjenstgjorde sjelfva blott 79. och äfven bland dessa flera endast till nam: net. En kunglig kabinettsorder af 1847, der 17 Oktober, ogillade att de till posttjenster utnämnde officerarne icke sjel va tjenstgjorde, ja till och med icke ens bebodde den ort, der kontoret befanns. Mot slutet af 1848 segrade inom statsministeren den åsigt, att inga invalidofficerare borde anställas i posttjenst utan förutgången pröfning, och att deras privilegium vore principvidrigt och ingalunda tidsepligt. — Ändtligen blef 1851 (sedan postkontorens antal ansenligen reducerats) afgjordt, att blanå 173 postkontor 95 skuHe förbehållas militärer, men under det bestämda vilkor att de skulle sjelfva förvalta dem och ådagalägge sin duglighet genom prof, till hvilka de måste förbereda sig praktiskt, genom arbete ock lärotid vid ett annat kontor. Några officerare underkastade sig med nit och sorgfällighet denna fordran; men så få, att redan år 1856 ett vida mindre antal kontor voro i officerares händer. Uti Sverge är, enligt statskalendern, endast en tredjedel af postkontoren i officerares våld, men så vidt arkivet har sig bekant, är rörande detta ämne ingenting regleradt, hvarken meå hänseerde till antalet eller till beskaffenheter och läget af de kontor, som kunna åt militärer anförtros, eller till vilkoren för deras utnämning, eller till den andel af inkomsten, som den tjenstförrättande civilmannen bör erhålla. Den omhvälfning, som förestår svenska postverket, i följd af jernvägspostföringen. kommer nog att erbjuda tilllfällen till sådan reglering, i sammanhang hvarmed det tvifvelsutan kommer att öfvervägas hvilken stor nytta skulle kunna tillskyndas postverket genom tillgång på disciplineradt folk, soldater. som berömligen uttjenat sin kapitulation, konstaplar, furirer och underofficerare, i egenskap af postiljoner, konduktörer o. d. Disciplin är äfven inom denna kår allt för vigtig att kunna undvaras.