Aftonbladet – 29 september 1859, sida 3

Hilitärer postmästare. h (Ur Arkiv i Postväsendet.) Vid sitt tillträde till regeringen utfärdade. den 23 November 1797, Preussens konung Fredrik Wilhelm III en order, hvari ban på det allvarligaste erinrade statsministeriet, huru nödvändigt det vore att genom lämpliga, om ock stränga åtgärder återupplifva den anda af trohet, af oegennytta, af flit och af ordning, för hvilka dygder den preussiska civiltjensten fordom så synnerligen utmärkt sig, men hvilka nu vore så godt som utdöda. Tre år derefter, den 26 Juli 1800, klagade samme konung, uti en ny order, att nästan öfveralltblefvo tjensterna betraktade blott som prebenden, hvilkas innehafvare arbeta nätt och jemnt endast så mycket som nödvändigt är för att få lyfta inkomsten och med största möjliga beqvämlighet sedan njuta den. Hvar och en. sade han, som några år på det viset tjenat. såsom de kalla det, begär för sina inbillade förtjenster ansenlig befordran, titel och löneförsäkran och finner sig kränkt, om ej sådar genast beviljas honom. Hvad postverket beträffar, så var det sagde i dubbel måtto af full tillämplighet. Å ena sidan uppställa alla de, som några år tjenstgjort vid ett postkontor, vanligen det anspråk att framför alla andra erhålla posttjenster; å den andra deremot har de lucrativare posttjensternas förlänande åt invalida militärer icke litet bidragit till den föreställningen att posttjensterna kunna skötas af hvem som helst och huru beqvämligt, d. ä. illa, som helst. utan att verket deraf lider. Vi tala om Preussen, för femti år sedan! Så här gick det till: Efter slutet af andra schlesiska kriget befallde nemligen konungen, att medelmåttiga och ej vid gränsen belägna postkontor skulle besättas med invalidofficeraren. Ar 1748 föreskrefs för första gången, att ryttmästaren F. skulle få lof att låta förvalta sitt erhållna postmästarebestyr i Bernau genom en posttjensteman; men detta exempel stod enstaka, ända tills på 1770-talet, då en kunglig skrifvelse (1772) fann allt för få invalidofficerare försörjda med postkontor och befallde ändring. Generalpoststyrelsen f:amlade då skälen, hvarföre invalidofficerares användande vid desso tjenster vore för verket menligt, men erbjöd sig att af åtskilliga bland de större postexpediticnerna göra små postkontor åt officerare. såvida konungen ville tillsläppa extra 1500 thaler för det a ändamål. Konungen svarade: Officerarne försvinna vid p:stverken, men man måste då anbringa dem vid saltverken. Fredrik Wilhelm II utnämnde 1788 en kommission, till reglerande af invalidförsörjningsanstalterna, och befallde 1795 att till alla slag af civilbetjening, som plägat eller möjligen kunde besörjas af invalidofficer, u iderofficer eller soldat, alldeles inga andra subjekter än invalidmilitärer skulle användas. I följd häraf föreslog kommissionen postförvåltningen att bland postkontoren endast 30 (deribland 16 i utlandet) skulle förbehållas åt civila postmän. men alla de öfriga samt 100 postexpeditioner besättas med officerare och underofficerare. Generalpostverket hade mod att bekämpa förslaget, ochlyckades ställa kommissionen tillfreds med blott nära två tredjedelar af samtliga postkontoren. När kommissionen vid närmare undersö.ning fann, att till den undantagna tredjedelen hörde de indrägtigaste platserna (naturligt: de vigtigaste kontoren och de vid gränserna), så tvargs generalpoststyrelsen, för att få behålla dessa åt civiltjensten, j att afstå ytterligare tio andra åt soldatesquen. i Men deremot ratade kommissionen postexpeditonerna, emedan deras inkomster ansågos ! för små för officerare, och pennförande under! officerare saknades. Slutligen beslöts, att ij länder, som framdeles blefvo eröfrade skulle alltid två tredjedelar af kontoren öfverlemnas ! åt officerare, sedan tjenstgöringen vid deI samma först blifvit af civila posttjenstemän i satt i riktig gång. l Fredrik Wilhelm III var deremot af en helt ; annan mening. Han stadgade 1800, att inga: till tjensten odugliga officerare finge utnämnag, oca erkände att hellre borde äldre ssickliga posttjenstemän, hvilka för sin tjenstgö-: ring kunde ega förhoppningar på sådana postkontor, erhålla dem, än göras modlösa genon: deras bortgifning till invalidoflicerare, och befalde generalpoststyrelsen att utlåta sig. Ge: neralpostmästaren, gencrallöjtnanten v. Scht lenburg svarade, atr föga nytta a postskr: ingent kunna e hållning gagn utaf; T I tiga att kunna köpa sig ett (åkerbruk. Följden vore, i ning, elände för dem Gc jelfva hac: sie hålla si, sten. sjelfva förnäma S 0. d.. som-de civila de voro gemenligen ock alltför fastycke jord ti! illet för försöri elser fir