Aftonbladet – 27 september 1859, sida 3

MIT BUD IIMILEL Via MVveaua UTP ML VIL M2eltJ blifver förbandladt; mäbända skall jag veta något förrän jag slutar. Att det är saker af vigt, derom kan intet tvifvel vara. Riksrådet sammanträder om måndag. Diverse torde tilldess behöfva defimitift afgöras. Redan detta kan föranleda allvarsamnya och vidlyftiga öfverläggningar. Vidare är ver ju den — berlingska frågan. Man har åtminstone intill sista ögonblicket haft skäl att antaga, det äfven denna skulle i dag inträda i sitt sednaste stadimm och att tredje akten sålunda stode på programmet. Jag anser mig här böra göra en liten rekapitulation. Ni bör af mitt sednaste bref kunnat så temligen förstå hvarom hela denna sak handlar. Vissa personer, för hvilka kammarherre Berling länge varit obehaglig — om med skill eller utan skäl hör för ögonblick:eticke hit — tyckas hafva svurit hans fall, specielt efter hans återkomst med konungen från sista resan till Stockbolm. I spetsen för denna lilla sammansvärjning står synligt generaladjutanten ITegermann; bland dem, com bakom honom leda trådarne, har h. exe. ministern Kr ce ger vid några tillfällen oförsigtigt nog sträckt hufvudet utom kulissen, och man bar äfven derinnanför bemärkt premierministerns gråa röck, skymtande i skumraskket. Det har hittills varit omöjiligt at rätt komma under fund med de gravan inas natur, hvilka man vid detta tillfälle sökt göra gällande mot konungens resemarska lk och privatsekreter; de, hvilka jag hört anföras, äro af den i sanning obetydliga och nästan mesquina art. att de omöjligt kunna tagas för fullt allvar, och det förefaller verkligen vidunderligt, om man icke skulle kunna färebära annat än de emot en man, hvilken visserligen elje en lika syndig menniska som vi andra dödliga. .j Emellertid, på de och de grunder, man haft tillhands — och haft tillbands i åratal, eburu de märkvärdigtvis först nu läggas på fullt allvar till grund för ett anfall af den fruktansvärdaste art — bar generaladjutanten först stått fram för att jordra kammarherrens, aflägsnande. Detta var, som jag redan tillskrifvit er, för flera veckor sedan; kammarherren (af motiver, dem jag också här lemnar ur räkningen, emedan vi ha allvarligare frågor att komma till) gaf då ett ögonblick efter och inlade i bästa form sitt afsked, hvilket H. M:t dock i lika god och officiel form icke mottog. Derefter resan till Flensborg, H.M: med kammarherre Berling på sin ena sida, generaladjutant Hegerruann på den andra! Jag bör här tillägga, att premierministern i sista ögonblicket före konungens afresa äfven för sin del hade sökt och funnit en anledning att hos konungen direkte begära kammarherrens afskedande, men erhållit derpå ett bleklagdt nej till svar. Emellertid var det icke längre just någon hemlighet, ej blott att generaladjutanten fortfarande gjorde kammarherrens störtande till generaladjutantsfråga för sig, men-att h. exc. Krieger hade gjort något slags löfte att, såframt hr Hegermann funne sig föranlåten att i stället för hr Berling gå af, då följa med, ja att hr Hall i sådant fall ej en minut ville öfverlefva sin kollega hr Krieger. Alltså den berlingska frågan hastigt och lustigt gjord till en kabinettsfråga! Detta var sakens ställning, åtminstone tilli förmiddags. Jag behöfver ej många ord för att göra det tydligt för er, i hvilken alldeles exceptionel casus af högre politik vi sålunda befinna oss. Premierministern anser sig na sina skäl (jag förbigår här, likasom mycket annat, äfven frågan, huruvida dessa skäl falla samman med ett visst partis spekulationer i riktning långt bortom hr Berling). Hr Hall anser sig ha sina skäl att vara med hr Hegermann om att icke tåla hr Berlings fysionomi och gör anspråk på att, som en dansk sir Robert Peel. föreskrifva konungen hvem han skall och får ba till resemarskalk. Vill H. M:t ej gifva efter för detta anspråk, nåväl — så har hr tall, åtföljd af hr Krieger o.s, v., icke annat parti än att nedlägga sina portföljer i H. M:ts händer. Detta är godt och väl, men — vi böra observera, att i dag är det fredag och om måndag har konungen att öppna sitt riks råds session, en session, diger på ämnen för afgörande och riksvigtiga debatter. Ligger det hos ministören någon beräkning just på detta och har man väntat just detta ögonblick för att klämma konungen mellan sköldar, måste man medge att saken från excellensernas sida antager karakteren af något, hvarom åtskilligt ganska strängt kunde låta sig med rätta sägas. Måhända har man dock, af ett slags känsla för politiskt decorum, i sista stunden betänkt sig och beslutat sig för att silta öfver åtminstone riksrådets session. Det är visserligen sannt, att generaladjutariten, väl för att påskynda krisen, i sin tur bar i måndags ingifvit sin demission, den konungen dock tillsvidare låtit ligga, men det låter sig tänka, att hrr Hall och Krieger väl lofvat honom att följa efter, men ej precisi när. De båda nämnda herrarne äro begge drifna jurister. Äfven i detta sista fall är saken dock dermed ingalunda slut. Ovädret kan väntas, om än molnet för ett ögonblick stannat för at: blott litet långsammare sinka sig ner. För att det skulle kunna afledas helt och hållet dertill tyckes atmosferen hafva haft tid att alltför mäktigt ladda sig. P. S. Statsrådet har räckt fill kl. 4 från i morgse kl. 9. Ett Bihang till helstatsförfattningen enkom för Holsteins räkning har dervid blifvit antaget, men ännu har intet ord förekommit om den berlingska saken ehuru Hagermann i sista stunden hotat med att Berling skall af ministören ställag till ansvar, för vissa korrespondenser och Gud vet hvad. I morgon är nytt staisråd. Hvarpå H. M:t samma dags afton eser från alltsammans tillbaka till Lyksborg. Hegermann, hängande mellan afsked och högsta nåd, följer förmodligen med! Sakerna äro i sanning bragta i en förvirring öfver all beskrifning. Mera