Aftonbladet – 27 september 1859, sida 2

br Värt 4 ar nap — SR tie. Re het, samt att Kongl. Maj:t derefter måtte vid påföljande riksdag, med delgifvande af komiterades förslag, framställa den proposition i ämnet, som kunde finnas af behofvet påkallad. Det var denna rikets ständers anhållan, söm föranledde nedsättning af den ifrågavarande komiten. Uti den komiterade,isammanhang härmed, meddelta rikets ständers ofvan åberopade skrifvelse yttrade rikets ständer i öfrigt: att då den år 1840 antagna förändring af statsrådets sammansättning, hvarigenom den -s. k. departementalstyrelsen infördes, hufvudsakligen haft till syftemål att ställa departemenscheferna i spetsen hvar och en för sinA förvaltningsgren, för att kunna med närmare uppmärksamhet följa alla dithörande angelägenheter samt öfvervaka verkställigheten al meddelta föreskrifter, det ock syntes till närmare utveckling af det antagna systemet fordras, att de regeringen underordnade förvaltningsmyndigheterna erhölle en derefter lämpad organisation. Derförutan erfordrades en förändring uti arbetsordningen inom dessa verk, hvarigenom den ofta öfverklagade långsamheten uti ärondenas handläggning kunde blifva undanröjd och nödig skyndsamhet uti förvaltningsbestyTrens behandling befordras. De regleringar mom embetsverken, som efter införandet af departementalstyrelsen blifvit verkstälda eller ifrågakommit, hade likväl egentligen varitinskränkta till blott jemkningar uti personaloch lönestaterna; men hufvudfrågan, eller beredandet af förändring uti sjelfva organisationssystemet och ändamålsenligaste sättet för dess tillvägabringande, hade ännu icke vunnit lösning. Behofvet af en sådan lösning vore likväl under närvarande förhållanden ännu mer oafvisligt, då, i följd af stegrade lefnadskostnader,. en betydligare förbättring af statens tjenstemäns aflöning syntes vara oundgänglig samt det således vore af ytterligare angelägenhet att noga tillse, huruvida icke, genom förenkling uti förvaltningen, embetsoch tjenstemannapersonalen må kunna inskränkas, så att, utan alltför mycket ökad tungal för staten, hvar och en . kunde tilldelas tillräcklig vedergällning för sin möda. Rikets ständer vore väl icke i tillfälle att ingå uti närmare utredning om beskaffenheten af, ännu mindre att uppgöra fullständiga förslag för, de organisationsförändringar, som kunde vara erforderliga och lämpliga; men det hade likväl icke undfllit rikets ständers uppmärksamhet, att en förändring, åsyftande en uti åtskilliga andra länder bruklig så kallad ministerstyrelse, hvarigenom förvaltningsärendena blefve afgjorda af departementscheferna, och departementena således organiserade med byråer endast för ärendenas beredande, hvarken vore öfverensstämmande med våra grundlagar eller i öfrigt förenlig med den säkerhet för ärendenas behöriga handläggning, som afses derigenom att denna är öfverlemnad åt em-1 betsoch tjenstemän, hvilka, sjelfständigt verkande, äro för sina åtgärder i laga ordnin: ansvariga; hvarförutan en dylik, organisation mötte väsentligt hinder uti ärendenas mängd samt olämpligheten att åt departementscheferna öfverlemna en vidsträckt, med redovis: ningsoch ansvarsskyldighet förenad medels förvaltning. Deremot torde det ofvan antydda ändamålet kurna vinnas derigenom, att de behöfliga förvaltningsverken, måhär da med ett eller annat undantag, såsom särskilta afdelningar förenades med departemenen under departementschefernas högsta chefskap och inseende, i hvilket fall likväl behandligen af ditKörande ärender och rättigheten att derutinnan besluta borde, under behörig ansvarsskyldig-) het, tillhöra der anstälde embetsoch tjenste-: män, antingen kollektivt, der ärendenas vigt och beskaffenbet funnes böra dertill föranleda, eller, då fråga endast vore om verkställighetsåtgärder eller mindre vigtiga ärenden, af vederbörande afdelningschefer. Och hafva rikets ständer slutligen yttrat att, för vidtagandet af en dylik förändring, det syntes erforderligt, att åtskilliga sådana frågor angående tillämpningen af gällande författningar i beskattningsärenden eller utgörandet af allmänna onera, som ännu handläggas och genom utslag afgöras af vissa kollegier, blefve:skilda från de departementala förvaltningsafdelningarnme; i hvilket afseende rikets ständer förmenat att till den del dessa frågor icke ansåges böra blifva föremål för behandling vid de allmänna. domstolarne, på lika fätt som åtskilliga år 1828 dit öfverflyttade ärenden, desamma måhända skulle kunna öfverlemnas till afgörande af den redan befintliga kamerala öfverdomstolen, kammarrätten, som sålunda komme att behandla alla frågor om tillämpning af beskattningsförfattningarne och utgörande af allmänna onera. Då regeringen vid förordnandet af den komitö, åt hvilken utredningen af denna vigtiga fråga öfverlemnades, icke tillkännagaf någon egen åsigt i ämnet eller lemnade komiterade någon annan ledning för sitt arbete än den ifrågavarande rikets ständers skrifvelse, borde man deraf sluta, att regeringen önskade ett förslag uppgjordt i samma syftning och på samma hufvudgrunder som rikets ständer uppgifvit. Det var således icke utan förvåning som man erfor, att regeringen till ordförande i samma komite förordnat f. d. statsrådet, numera generaltulldirektören J. F. Fåhrmeus, känd för sin afvoghet mot alla reformer, som åsyfta att: stäcka byråkratiens makt och inflytande eller i öfrigt bryta gamla vanor och gammal slentrian; hvarförutan man äfven bland de öfriga sex ledamöterna i komiten icke kände mer än på sin höjd en enda, eller kammarrätterådet Kinmanson, som kunde anses böjd att arbeta i den riktning rikets ständer önskat. i Förhoppningarne, att från en så sammansatt I komite erhålla antagliga förslag, voro fördenskull ända från början särdeles klena, och erI farenheten tyckes beklagligen hafva rättfärdii gat denna misströstan. ie i Komiten börjar sitt betänkande med en historik angående embetsverkens tid efter annan I förändrade organisationer, den förevarande reI formfrågans föregående behandling samt re