Aftonbladet – 24 september 1859, sida 2

LB es Det måste vara en viss måtta i allt, till och med uti goda egenskaper; eljest kunna de genom sjelfva öfverdriften slå om till någonting, som alls icke är godt. Posttidningen ger oss just i dessa dagar ett exempel derpå, att man: kan gå så långt i lutter beskedlighet och moderation, att man derigenom blir både obeskedlig, orättvis och immoderat. Denne vår publicistiske medbroder bar, som bekant, sedan han under hela valagitationen tegat som ett godt barn, efter sjelfva valet spelatrolen afen beskedliggörare, en bar--hertighetssyster, som påtagit sig att plåstra:om de slagne och gjuta balsam ide djupa såren?.: Vi klandra icke detta ädelmodiga deltagande, som måbända äfven den liberala sidan fått åtnjuta, om den legat under.. Medlidandet .och böjelsen att trösta och hugsvala: äro vackra dygder. Men hvad somicke sfär vackert är när man drifver denna böjelse så långt, att man låter den råda på sanningens bekostnad, när man i sin ifver framkommer med orättvisa beskyllningar och, då dessa tillbakavisas, drager sig tillbaka, men: endast för att någon tid derefter i framkomma med någonting splitternytt af samma sort: De-utdrag vi för ett par dagar sedan meddelade af några i korrespondensartiklar till utländska blad förekommande omdömen om hufvudstadens vålrörelse ha förmått Posttidningen att åter taga tillordet i detta ämne. Vår värde medbroder har likväl dervid helt: och hållet förlorat det jemnmod, som så oändligt väl kläder den, som uppträder för att förebrå andra att Bafva förifrat sig. Det är visserliigen lätt att se hvad som: kommit blodet -att stiga åt hufvudet på vår beskedliggörare. Christianiaposten, om hvars uppsats det egentligen är fråga, har dels understått sig, att icke egna den ringaste uppmärksamhet åt Posttidningen, dels här dess Stockholmskorrespondent råkat så uppställa en af sina fraser, som om han beskylde Posttidningen att sjelf vara, eliler låta leda sig af det reåktionära partiets banerförate. Harmen öfver något så ocrhördt må emellertidvara huru rättmätig som helst, lärer den dock: icke kunna berättiga Posttidningen,hvarken ätt! genony uppdukande af diverse små husbehofsosanningar göra Aftonbladet so.idariskt med; Christianiaposten och ansvarigt för dess korrespondents yttranden , eller att i sammanhang dermed genom en skef framställning af: personer och: förhållanden :söka att sätta en förhatlig prägel på Aftonbladets :politiska verksamhet. Posttidningen behagar påstå, att Aftonbladet med stor tillfredsställelse och många loford infört Christianiapostens uppsats; vidare, att Aftonbladet gör ikorrespondentens omdömen till sina egna. NIE KE DARKNESS EES VANA SSE TSAREN dT mendationsbref till honom — endast ett kort, l: vikt på ett eget sätt, ett vanligt tecken bland carlisterna. j Den föregifne frihetsvännen var på sitt kontor, då : skotten sökte honom. På väggarne hängde sabelytsehakot och. öfriga uniformspersedlar för nationalgardet, hvari han hade en officersplats, och kontoristerna hade nationalkokarden på sina hattar — med; ett. ord: husets herres åsigter voro skrytsamt. utstälda till parad, och ingen kunde gerna misstänka, att icke firmans politik var af radikalaste sort. Spanioren hade flera middagar sammanträffat med sin gäst vid table dhöte på det hotell, der den sednare tagit rum; de voro således ej alldeles främmande för hvarandra. ; Goda nyheter — ärorika nyheter! utropade han, sedan han tillslutit dörren till det yttre kontoret, och bjöd doktorn en cigarr. Fonderna hafva åter stigit. Valdes är en annan karl än Rodil, som regeringen gjorde gan-1: ska ;klokt uti att afsätta. Ck inte, likväl, svarade den resande kallt. Inte! upprepade den häpne köpmannen. Hvad menar ni dermed? Han har ju oupphörligt blifvit slagen; Den fördömde El Tio, som rebellerna kalla sin anförare, hade så förminskat drottningens armå, att hennes bästa vänner började misströsta om den goda sakens seger. Hade den, oduglingen fått behålla chefskapet sex månader till, så skulle tyrannen bållit sitt intåg i Madrid. Ni talar om konungen, sade doktorn. Jag talar om Don Carlos, som kallar sig sjelf konung, svarade senbor Ersambal, allt mera illa till mods, ty han kunde ej förstål främlingens djerfva tal — ett bevis att den sednare till fullkomlighet väl spelat rolen af varm anängare till drottningens sak. Och skulle verkligen detta hafva varit en!