Aftonbladet – 22 september 1859, sida 3

Fn stor menniskomassa är samlad på platformen för att närmare bekike die schene rariteten, som kunna fraktas på jernbanan. En bonde, som förmodligen ville åka på snålskjuts, sökte hoppa upp på losomotivet, men blef genast åter neddragen, tilllycka för honom sjelf, emedan han annars säkert blifvit ataf med sin ena förtkomstledamot. Nyfikenheten hos allmogen efter att få åka på jernväg var så stor, att 2 å 3 nya vaggons måste hakas fast, för att rymma de tillströmmande passagerarne. Det är eget att se, huru tiderna förändras. Den lugne svensken, som så sällan låter rubba sig ur sin vanliga gång, hade au lika brådt som någon dansk eller fransman. Ingen ville komma för sent. Svetten stod i pannan på passagerarne, man trängdes kring vagnarne, skratsade och skrek. Ändtligen hördes klockan, konduktörens pipa, besvarad af lokomotivföraren. Anghästen började frusta och det bar af. I samma vaggon, der jag tagit plats, inhystes äfven en, som det tycktes, förmögen sonde med tvenne vänner, för hvilka han, som sjelf örut låtit föra sig fram på rallevägen,, nu redozjorde för de ställen, som passerades, och ibland anat nämnde, huru man vid klart väder kunde se Omverget från terrängen (trainen). En stunds uppehåll vid .Stenstorp, och vi voro på väg till Falköping, dit mina nya reskamrater ämaade sig, för att med der mötande bantåg vända tillbaka på eftermiddagen. Falköpings station ligger et godt stycke från sjelfva staden, hvilken man dock kan till en del se från jernvägen. Men det hedervärda Falköping sänker helt säkert med Mahomet: Vill ej ber3et komma till mig, så går jag till berget, ty som en äkta gårdfarihandlare egnar och anstår, har staden tagit påsen på ryggen och börjat luna af ner mot — nya vägen. Det andra tåget var redan anländt och skulle genast färdas vidare. Mina resenärer, som bespetsat sig på att åtminstone ninna med en liten tuting eller ett par buteljer öl, slagade nu, rifvande sig bakom örat: Nog är det ra med denhäringa, men det är med den, som med xronoskjutsa: det går för fort., — De fula svälterna, som förr i verlden, då man med rapphönan guppade ifver dem, föreföllo så hemska, genomilas så fort, utt de förlora sin vederstygglighet. Dock, huru nycket angenämare, om de kala fälten vore betäckta ned rika löfskogar! Foglavik, närmaste stationen till Falköping, ligger särdeles vackert och planen atanför stationen är prydd med små täcka blomster:nläggningar, hvilka gifva något hemtrefligt åt stälet. Men ånyo framåt! Ett litet -uppehåll på Wårsårda och sedan till Lagmansholm, som äfvenledes har ett vackert läge. De förut tillströmmande menviskomassorna förminskas nu till antal. Vi ha kommit till ställen, der jefnvägen redan är en gammal bekant och man ej begapar honom som en resande itländning. ha I Alingsås komma åter flera nya passagerare till, mest Göteborgare, som företagit sig den lilla sönlagsturen för att förlusta sig. Jag blef varse en mängd personer, iklädda röda band på hattarne och kring halsen. Man sade mig att de vore Coldinuoröder, hvilka med en extraträng gjort en tur till Alingsås. Denna stad företer en tilldragande anolick. Den kringliggande nejden är täck och pittoresk. — Men det börjar redan skymma på, och vi måste derföre färdas vidare. De öfriga stationerna kunde jag, till följd af mörkret, ej taga i närmare skärskådande, utan nöjde mig med att helt lugnt öka min cigarr i hörnet af kanapån, tills klockan slutligen visade på nio och vi voro framme i Göteborg, efter att ha tillryggalagt 17 mil på -— 7 timmar.