Aftonbladet – 21 september 1859, sida 2

ning, kommo störtande ut derifrån; med fasa på sina anleten. Ej en. gång deras befälbafvares befallande röst kunde hejda deras vilda flykt; det var ej faran, det var döden som de försökte att undkomma. Juana hade ställt sig bredvid krutfjerdingen med ett brinnande bloss i handen och gifvit dem fem minuter till sin räddning. Hennes egen död var gifven, men hvad sörjde den olyckliga enkan deröfver, blott hennes makes mördare på samma gång gingo sitt straft till mötes. -. Fega uslingar ropade Zumalacarregui. ;Hvad är det I frukten för? En förfärlig explosion inifrån tornet, som förstörde. mer än hälften deraf, blef svaret. Ej en lefvande varelse inom dess murar undkom; det hvälfda taket störtade in och krossade allt. Så vidt omkring spredo sig stycken af stenar, att de soldater, som stodo närmast det instörtade tornet, blefvo skadade och sårade. Ett högljudt glädjerop från det församlade landtfolket tillkännagaf dess förnöjelse öfver utgången, hvarefter det skyndsamt började skingras, rädda för El Tio Tomas rättvisa, ty han var en af dessa kraftfulla chefer, hvilka ej en gång dess ifrigaste anhängare ostraffadt vågade trotsa. . Hvad Juana beträffar, som utförde denna grymma handling af sjelftagen: rättvisa, så kunde ej hans arm nå henne mera. Hoi hade omkommit tillsammans med sina offer. Sedan ändamålet med xpeditionen således; blifvit vunnet, gafs order till återtåg, OCh carlisterna anträdde under tystnad sin marsch till lägret. Det torde blifva en kort bikt-och en hastig. död för den första åf de egensinniga sällarne, som blir) gripen, sadeODonnel till de