Aftonbladet – 21 september 1859, sida 2

mig friheten, general, så skall jag försöka att undkomma till Frankrike. Generalen nickade åt honor med en gillande min och sade att ett pass skulle blifva utfärdadt åt honom, som skulle göra hans resa säker genom carlisternas gebit. Det behöfver knappt tilläggas, att de, som han; bevisat en så vigtig tjenst, åtogo sig ej allenast att förse honom med medel, tillräckliga: att skydda honom för all brist, men äfvan! med bref till deras vänner i Paris. En bland de första omsörger hos den officer, som blifvit qvarlemnad till tornet Isolondas ibevakning, var att flytta den krutfjerding, som af christinos blifvit ställd under taket, till byggnadens nedersta våning, och således under idet stora, hvälfda rum,: der den förra garnisonen var innesluten. Sedan detta var gjordt, lemnade han tornet, för att begära nya order af sin chef; generalen var just på väg att gifva honom dem, då Ximenes, spionen, kom ridande med stor hastighet. Den gamle mannen sig våldsamt upprörd ut. : Rädda dem! utropade han. Landtfolket bar uppgjort en plan till deras undergång. Qvinnan Juana skall verkställa den. Redan nu, kanske i nästa ögonblick, spränges tornet i luften, tillade han och vred sina händer i förtviflan. Min son — min stackars son! Han: uppgaf fästet. endast på min försäkran att ni gifvit ert löfte om hans säkerhet. Och detta löfte får icke brytas, sade carlisten beslutsamt, skulle jag äfven dela hans öde. Tillbaka, minaherrarb tillade han, då hans officerare samlade sig omkring honom. oKanskezär: detiden sista order jag kommer att gifva er. Ingen må följa mig. Ett uttryck af djup: oro, ej oblandad med :iruktan målade sig i de kringståendes drag låstalaren madshästiga steg gick framåt tornet, . Han hade hunnit halfvägs, då de car