Aftonbladet – 20 september 1859, sida 3

Bref från Danmark. Köpenhamn den 12 Sept. Ridåen är ännu alltid nere; och nästa akt af det italienska eller spanska skådespelet å la Scribe motses med allt större nyfikenhet. Efter att händelsevis hafva tittat litet i författarens manuskripter, tror jag mig i dag kunna säga, att då jag i mitt sista teaterreferat yttrade den förmodan, att det måhända var generaladjutanten, som hjelpt favoriten ur knipan och några af ministrarne, som förekommit den afgörande krisen, är detta:en uppgift, som måste beriktigas. Nästa akt skall utan tvifvel tillräckligt upplysa, att det varit generaladjutanten, som från början haft ett horn i sidan till favorten och att det varit några af ministrarne., som i den tragiska anläggningen mot den sistnämnde hjelpte till med händer och fötter. Ni skall få se, ni skall få se! att det utvecklar sig till något, liknande en konspiration, och måhända med långväga mål. Måhända skall ni också komma att se det utveckla sig till något helt annat; men då är det derföre, att det egentliga författårebolaget råkat i sista timman ut för någon, som blandat sig i sjelfva auktorskapet på ett oförmodadt sätt och möjligen slutar med att göra om hela pjesen. I sjelfva verket gick redan för några dagar sedan det kuriösa rykte, att h. exc. Hall skulle förklarat sig bestämd på att — träda af, tillika med h. exc. Krieger (et quod exeurrit!)) och att h. exc. Monrad tilläfventyrs toge staten om händer. Det är icke första gången Monrad förstått att, som författare på egen hand eller sorn tertius interveniens i ett politiskt intrigstycke, gifva saker och ting en öfverraskande vändning. Att ministeren ännu icke gått sönder, det vill säga, ännu icke i dag, medges. Och det kan finnas många orsaker, hvarföre detta, i hvad fall som helst, ännu dröjer litet. Men det skulie emellertid på intet vis förvåna mig, om man till och med före det beramade nästa geheimestatsrådsmötet (i dagarne omkring den 20) finge höra -att brytningen vore skedd; och när ridåen nästa gång går upp, skulle ni då få se något högst pikant. Som högst eget och bestämdt vill jag tillåta mig nämna, att den ,berlingska frågan af anledningar, öfver hvilkas innersta natur. det fortfarande hvilar en mystår, som först torde blifva fullt uppdagad i allra sista akten, verkligen blifvit så småningen af herrar Hall, Krieger och några andra gjord till någonting i hög grad liknande en kabinettsfråga. Detta allt är fullkomligt historien om ett glas vatten,. Den första stormlöpningen är för fjorton dagar sedan försökt, men totalt misslyckad. Att den nuvarande premierministern vill försöka en ny, derom torde man kunna hålla sig öfvertygad , såframt han sjelf ej dessförinnan blifvit — monradiserad; han vill försöka den, oaktad chanserna i sanning ej äro de mest lofvande, om ej för annet, så för att sålunda afgöra ett stort principspörjsmål. Han torde redan vid något tillfälle hafva låtit konungamakten höra, att i en sannt konstitutionel stat må ministrarne ega rätt att förfoga äfven öfver konungens enskilta omgifning; denna grundsats har Peel infört i Engtand,. Måhända har konungamakten låtit honom till svår derpå lända, att han, konungen i fråga, visserligen så troget som någon ämnade bålla sina konstitutionella förbindelser, men att han i den grundlag, han sanksonerat för sitt folk, icke kände en bokstaf, somt kunde gifva ministåren någon den ringaste vättsgrund för detta silt nyaste anspråk, och att ministern i fråga: för-öfrigt — icke, det han, Konungen, visste, vore precistnågon Robert Peel! Det är nu denna principtvist hr Hall vill ha afgjord. Afgöres den ej till hans fördel, hur skulle han ett enda ögonblick kunna förblifva på sin post? (alltid förutsatt att han icke sjelf redan på förhand -blifver monradiserad!)