Aftonbladet – 19 september 1859, sida 2

Hotelsen blef tvärt afbruten genom ett skott från tornet; kulan skrubbade tätt förbi Lilinis venstra arm. I sen nu, sade han, utan att röra en muskel i sitt ansigte, för hvad I genom er envishet utsätten edra herrars vänner. Dessa ord gjorde ett djupare intryck på de båda: engelsmännen än alla föregående föreställningar, och de drogo sig genast undan bakom de närmaste klipporna, der de funno Juana och carlisternas spion Ximenes, hvilka med stor uppmärksamhet följde belägringens fortgång. ; Hvarje drag i den gamle mannens ansigte, der han stod vid sidan af sin mulåsna med ena h:nden på sadeln, färdig att sitta upp vid första tecken dertill, var orörligt och stelt såsom af marmor; icke en dragning i en enda muskel eller en ryckning krinz munnen förrådde den inre oro han måste känna — ty det bör icke glömmas att löjtnanten vid urbanos, befälbafvaren på fästet Isolonda, var hans son, hans ende son. Den olyckliga enkan, orsaken till Harrys och vår hjeltes fångenskap, var deremot otålig och orolig såsom en retad panter, ifrig att gripa sitt rof. Hvarje gång mörsaren afsköts kastade hon sig ned på jorden och kröp fram till kanten af klippan, för att efterforska hvad verkan den-gjort. Hennes blodsprängda ögon brunno af dyster glädje vid hvarje steg framåt i belägringen, och hennes hand grep medvetslöst om fästet på den långa catalonska knif som hon bar i sitt bälte — ett vapen, hvilket Spaniens qvinnor olyckligtvis blott alltför väl veta att göra bruk utaf. Ve den älskare -som bedrar dem, den främling som vågar förolämpa dem! Uti båda dessa fåll ligger enda möjligheten till räddning i Alykten. Juana,, sade grefven till henne på hennes hemorts dialekt, shvad söker du här? Döden, som El Tio genom sitt löjliga medlidande nekade mig, svarade qvinnan med liknöjd ton. Men ni är sårad, senhor; låt