Aftonbladet – 19 september 1859, sida 2

mig förbinda er arm och spill icke bort. en enda tanke på mig. Med ett stycke af sin halsduk och ett bredt band, som prydde hennes lifstycke, förband hon grefvens arm; just då hon slutat dermed, genljödo klipporna åter af ett skott, och Juana skyndade åter fram till kanten af klippan — porten var krossad. Den ger vika! ropade hon; min makes mördare skola snart vara i hämnarens hand, edra vänner befriade och hvad jag brutit försonadt.n Kanhända, sade spanioren. Hvad! Tviflar ni på Guds rättvisa? frågade hon häftigt. Lilini pekade på en hvit halsduk, som christinos fästat vid en bössa och hvilken de läto svaja ifrån. ett fönster — ett tecken att de önskade underhandla. El Tio kan aldrig bedraga himlen, sin konung och sitt land så grymt, utropade qvinnan, att han lyssnar till de blodhundarnes tjut om förbarmande! Hvad förbarmandep, tillade hon med bitterhet, hafva de väl visat mig? ODonnel kom med ett budskap från Zumalacarregui till Ximenes att närma sig tornet och höra hvad de belägrade hade att föreslå: Skall jag ingå i några underhandlingar med dem? frågade den gamle mannen. Nej. Skall jag gifva dem något hopp? ; Du skall endast taga reda på hvad de skurkarne hafva att säga, svarade irländaren. Sedan Ximenes bundit en hvit näsduk vid spetsen på sitt ridspö, till tecken af att hans ärende var af fredlig natur, satte han sig upp på sin mulåsna och red i raskt traf fram till foten af tornet. Hans. son och flera af christinos stodo vid fönstret, som var beläget rätt öfver ingången. Så förhärdad löjtnanten också var, kände han dock ett stygn igenom hjertat, då han fick se sin far, och tänkte på huru lätt en kula från hans egen bössa kunnat göra honom till fadermördare.