Aftonbladet – 16 september 1859, sida 2

kalla de betankligaste forvecklingar, men dock tillika förklarar, att frågan, huruvida nationalförsamlingens beslut skall gynsamt upptagas af de europeiska stormakterna, är likabetydande med frågan, huruvida rättvisans ochbumanitetens heligaste intressen åter, likasom år 1849. skola trampas under fötterna, samt huruvida en -prestkast skall få förbli i orubbad besittning af sina utpressade rikedomar och det af detssmma utötvade afskyvärda herraväldet. Bref från Wien vilja låta påskina, att man ler anser, det hela Munitörartikeln ingalunda är tillkommen för Italiens, utan endast och illenast för Wienerhofvets skull, för att vinna detta sednare för en kongress. Det ställe i artikeln, Kvari det förehålles italienarne ati en kongress svårligen skulle kunna uträtta mera för Italien än som. skett genom prelminärerna i Villafranca, betrakta korrespondenterna såsom ett nytt: försök af Louis Napoleon att tillocka sig Österrikes samtycke till kongressen. : En pariserkorrespondent till Börsenhalle skrifver om det intryck artikeln gjort i den franska hufvudstaden, bland annat: Man sysselsätter sig i. dag öfverallt blott med Monitörartikeln; alla andra tilldragelser stå för den tillbaka; till och med marockanske kejsarens död, så Hög berre han än var: Att skildra det intryck: som den officiella organens förklaring fråmbragte. vore temligen svårt för dagen. De flesta hafva icke hemtat sig från förvåniogen och harmen, och de. som redan äro färdiga med sitt omdöme, vakta sig väl att dermed öppet framträda. Kejsardömet har au förklarat sitt fredsverk lika så otillfredsställande som det redan vid olika tillfällen och ånyo i dag uttryckligen reducerat sina framgångar i kriget till evt minimum. I Wien måste det väcka mycken förundtan att erfara; huru gynsamt sakerna stodo för de österrikiska vapnen efter slaget vid Solferino, och man behöfver visst icke vara österrikare för ati finna, att franska kejsardömet genom sina oupphörliga segrar försatt sig i en så sorglig belägenhet, att det måste vara mycket belåtet att hafva geoom Österrikes långmodighet och moderation kunnat erhålla en relativt så förmånlig fred. Hittills har man aldrig framställt hela fälttåget i en för Österrike så gynnande dager, och man begriper knappt buru den man, som skrifvit en artikel såsom den i dag, kunnat hålla ettsså utomordentligt triumftåg. Om först efter dagarne vid Magenta och Solferino, efter öfvergången af Mincio, kort före Peschieras och Venedigs fall chancerna stodo lika för segraren och den besegrade, så var det det brottsligaste lättsinne att börja ett krig, som efter ärofullaste förlopp tvingar till en fred hals öfver hufvud, utan hvilken Italiens sak varit så att:säga förlorad, och det europeiska kriget frambesvuret. I sjelfva Italien.skall genom Mönitören införas förskrämningssystemet. Venedig är len gisslan, som Österrike innehar för att tvinga de centralitalienska staterna att gladt och frivilligt uppfylla sina undersåtliga pligter emot de hatade och bortjagade landsherrarne. För att icke låta venetiaoarne marteras till döds, måste Centralitalien afstå från all. sjelfständighet och utsätta sig för sina herrskares -hämd. Gifva icke hertigdömena efter, så hämvar sig Österrike på Venedig, som är värnlöst i dess våld; men foga de sig, och det godvilligt (ty den ädle Kejsaren vill icke höra talas om att använda våld), så skola eftergifter göras åt venetianarne, och Österrike har nog resignation att derföre iitalienska förbundet spela samma rol som konungen af Holland i egenskap af storhertig af Luxemburg i tyska förbundet. Måhända skulle Österrikes kejsare sedån drifvå sitt ädelmod och sin eftergifvenhet så långt, att såsom storhertig af Venedig öfvertaga en luxemburgerrol äfven inom tyska förbundet för erkehertig dömet Österrike, det furstliga grefskapet Tyrolen 0. s. v. Man kunde då göra med beggeförbunden alltsom det för ögonblicket var beqvämast. Aldrig förr, tror jag, har man gifvit all rättskänsla och alltsundt mönniskoförstånd en sidan örfil som franske kejsaren i dagens Monitör gjort, sedan han för få månader förklarat, att Frankrikes sak alltid är rättvisans och oationaliteternas sak samt att Italien måste vara fritt ända till Adriatiska hafvet.Det ötverstiger alla gränser för en tidningsartikel, huru ling som helst, att granska allt det lärorika i Monitören för i dag; man benöfver blott läsa den, för att dess motsägel: ser och orättvisor skola främträda. Blott ettförstår man äfnWicke. härstädes: ändamålet med denna artikel. Ty då det öppet stöter Frankrikes ära och intresse lika mycket som -kejsarens, så måste man afvakta de närmaste händelsörna för att finna nyckeln till denna oerhörda framställning. En korrespondent till. ett annat tyskt blad skrifver: Det vore en alltför stor och omfattande uppgift, att företaga sig att skildra de intryck, som Monitörehbs artikel gjort i Paris. Fonderna ha fallit på ett under nuvarande stockning ganska anmärkningsvärdt sätt, och-börsen anser, kanske något för tidigt, redan hela kongressen ha gått upp i rök samt betraktar kriget med: England, efter förut ingånget förbund med Österrike, såsom hardt nära. Men ärtikel ståf derjemte i Så skärp strid mot de rättmätigaste och allmännaste förväntningar samt möt alla förhoppningar man hyst om en sjelfständig pånyttfödelse för Italien, att hön till och medär i stånd att frammana de mest obegränsade farhågor. Hvad man öfverallt söker, men ingenstädes finner i ärtikeln, är det sjelfmedvetna språk, hvilket före krigets htbrvtt framställde Frankrikes uppgift såsom så hög deh-det italienska krigets ändamål såsom så fullkomigt. Hvad: för afsigt man egentligen haft med artikeln och huru detta! mot Österrike så spaka språk skall tydas, är tillsvidare en gåta för alla. Flera -korrespondenter äro ense deruti, att artikeln direkt utgått från S:t Sauveur, der kejsaren då vistades. : H. M:t konungen har i dag hållit konselj. — Generaltullstyrelsen har den 13 dennes utnämnt och förordnat e. o. Kammarskrifvaren J. R. Berglund att vara kammarskrifvare i styrelsens kammärkontor. r — Öfversten .C. M. Thulstrup har blifvit utnämnd till kommendör af danska Danncebrogsorden, och adjutanten -hos -H..-M. konungen, kaptenen vid Elfsborgs regemente O. J. E. Dalström samt löjtnanten vid litgardet till häst grefve H. J. Hamilton till riddare af samma orden. : — K, M:t har tillåtit öfversten vid marinregementet Kreiiger att emottaga det honom egnade vedermäle af Karlskrona stads erkänsla för hans kommunala verksamhet. — K. M:t har befallt att undervisningen för det till genomgående af lärokurs vid allmänna garnisonssjukhuset ur armen nu beordrade manskap skall förlängas till den 30 nästkommande November. K. M:t har likaledes befallt att en ny lärokurs vid allmänna! garnisonssjukhuset skall taga sin början den 23 Januari 1860 och fortgå under 3 månader