Aftonbladet – 16 september 1859, sida 2

tl ateriora nertigarne med Itrammande trupters hjelp, utan fastmera att låta dem, mot vestämda garantier, återvända genom: de beolkningars fria vilja, för hvilka man skulle söra klart, att detta återvändande låge i det stora italienska fäderneslandets intressen. Se der, i få ord, rätta förbållandet med unlerhandlingeni i Villafranca, och för hvarje partisk menniska är det klart, att kejsar Napoleon vann genom fredsfördraget lika mycset och kanske mera, än han hade vunnit geom vapnen. Det må äfven erkännas: det var icke utan en känsla af djupt deltagande som sejsar Napoleon såg, med hvilken frimodighet och beslutsamhet kejsar Frans Josef, i den europeiska fredens intresse och af önskan att återställa godt-förhållande till Frankrike, afstod icke blott ett af sina skönaste landskap, atan äfven från den kanbända farliga, i alla händelser icke-utan ära varande politik, som hade tillförsäkrat Österrike herraväldetiltalien. Omi nemligen fördraget blefve ärligt utfördt. så vore Österrike icke mera för halfön denna fendtliga och fruktansvärda makt, som motsatte sig alla dess nationella sträfvanden, från Parma till Rom; från Florenz till Neapel; det blefve Tastmera en vänskaplig makt, enär det frivilligt samtyckte att icke mera vara en tysk makt på dem sidan om Alperna och att sjelft utveckla den italienska nationaliteten ända till kusterna af Adriatiska hafvet. Af hvad vi bär meddelat kan man lätt förstå, att om Italiens öde blifvit efter freden anförtrodt åt män, som mera hade sysselsatt sig med det gemensamma fosterlandets iramtid är med små partifrågar, så skulle de hafva uppstält såsom ett mål för sina sträfvarniden att utveckla följderna af fördraget i Villafranca i stället för att söka motarbeta dem..; Hvad hade väl varit enklare och mera fosterländskt än att säga åt Österrike: Ni önskar, att erkehertigarne skola få återvända? Välan, vi gå in derpå, men då skall ni också ärligt och uppriktigt uppfylla edra åtagna förbindelser i afseende på Venetien; oi skall då tillstädja det en egen tillvaro för sig sjelf, Ni skall gifva det en italiensk förvaltn ng och en italiensk här; med ett ord, kejsaren af Österrike vare på denna sidan Alperna ingenting vidare än storhertigen af Venetien, iiksom konungen af Nederlönderna icke är för Tyskland något annat än storhertig af Luxemburg. Det är till och med möjligt, att man genom frimodiga och vänskapliga underhbandlingar hade kunnat förmå kejsaren af Österrike att gå in på en öfverenskommelse, som stod mera i: harmoni med. de önskningar, som framstälts af hertigdömena Modena och Parma: Efter alla föregående tilldragelser måste kejsar Napoleon förlita sig på Italiens sunda förnuft och fosterlandskärlek samt tro, att det skulle inse sjelfva kärnan i Hans politik, som kan sammanfattas i följande få ord: I stället för att våga sig utför ett europeiskt krig och följaktligen sätta sitt eget lands oberoende på spel, i stället för att i ett krig använda ytterligare 300 millioner och utgjuta ytterligare 50,000 af sina soldaters blod, bar kejsar Napoleon antagit en fred, som för första. gången på flera århundraden erkänner halföns nationalitet. Sardinien, sommer än någon annan representerar Italiens sak, ser sin nmäkt betydligt förökad och spelar len förnämsta rollen i detitalienska förbundet, om ett sädant kommer tillstånd; men för vinanande af. alla dessa fördelar uppställes ett enda vilkor, och det är de gamla suveräna husens iterinsättande i sina stater. Vi hoppas ännu, att detta språk skall förstås af den klokare delen af fölket,ty hvad skulle väl eljest ske? Den franska regeringen har relan förklarat: Erkehertigarne skola icke återinsättas i sina stater medelst utländsk vapenmakt; men omcen del af dei Villafrancafreden uppgjorda vilkoren icke uppfyllas, så är kejsaren af Osterrike icke heller längre bunden af.de vilkor, som hån antagit till förmån för Venetien, Ständigt oroad af fiendtliga demonstrationer på högra Postranden, skall.han fortfarande hålla sig 1 krigsrustadt skick på den venstra stränden, och istället för en fredens öch försoningens politik skall man ånyo få bevittna en af misstroende och hat förestafvad politik, som skall draga mya oroligheter och nyasolyckor öfver landet. ig Man tyckes vänta sig mycket af en europeisk kopgress; vi önska af allt hjerta, att en sådan måtte Komma till stånd, men vbetvifla dock. att en kongress kan skaffa Ita ien bältre vilkor. En kongress skalliekekrinna genomdrifva mera än det söm är rättvist. n skulle det väl vara rättvist att fordra vigt:ga medgifvanden af en stormakt utan att ertjuca cn lämplig skadeersättnig derför? Detenda medlet vore krig. Italien bör dock icke låta sig förvillas af några illusioner; i Europa fins-det blott en enda makt, som för krig för en ide, uemligen Frankrike, och Frankrike bar Jöst sin uppgut. Parisert:dningarne, med undantag af Journal: des Debats, Sigele samt. några legitimistiska och ultramontana blad, iakttaga fullkomI g tystnad rörande Monitörens artikel i den italienska frågan, Deremot öfverensstämma alla korrespondenser trån Paris uti att skildra det intryck, artikeln gjort, såsom högst smärtsamt öfverraskande. Af de mångfaldiga utläggningarneaf densannna förtjenar följande framhållas såsom tänkvärd. De flera gånger i Monitörartikeln upprepade uttrycken af sympati för Österrike leda tanken: åter på en fransk-österrikisk allians med hufvudsakligt syftemål att bekämpa Englands inflytande. Öch till en konflikt med England skulle. just det sätt att lösa den centfaltålienska frågan, bvilket Monitörens artikel synes ämnad att förbereda, erbjuda den första anledningen: Såsom det officiella resonnementets egentliga kärna betraktar man nemligeti den deraf följande nödvändigheten att försona de centralitålenska befolkningarnes motvilja möt återtagandet af sma furstar samt? Österrikes obenägevhet mot hertigdömenas förening med Sardinien, genom någon utväg, hvartill Bildandet af ett konungarike Etrurien under prins Nåpoleons spira kunde med. fördel erbjuda sig. Nu vill också ett i Paris spridt rykte veta. att Österrike och Frankrike re