Aftonbladet – 13 september 1859, sida 2

som -en förbannelse öfver deras hufvuden. De hafva aldrig sjelfva visat barmhertighet och kunna ej heller vänta den af andra. Den punkt carlistchefen valt till bakhåll var på en gång vildt skön och högst lämplig för företaget. Berget San Faustus, som gifvit sitt namn åt passet, höjde sig skrofligt och hotande i en af dessa vilda bergstrakter, der fäta skogsdungar, sträckande sig ända intill vägkanten, och. gigantiska klippmassor, lossnade från berget genom sin egen tyngd, lågo spridda här och der och erbjödo förträffliga gömställen. Bakom hvarje klippa stodo skaror af guerillas och piketposter. Order hade blifvit gifna att låta fiendens förtrupper oantastadt passera, och alla afvaktade i djup tystnad hvad som skulle inträffa derefter. j Innan en timma förflutit närmade sig en sqvadron christinos-kavalleri sorglöst och utan att märka någonting; derefter följde deras kamrater, sjungande den välbekanta Muera Don Carlos, viva la Beynan. I detta ögonblick syntes en bönde på berget framför dem, synbarligen bevakande de annalkände kolonner; en officer ropade åt honom: ; Baja tel Queres baja! Falso! Factiosol (Kom ned! kom genast ned! Förrädare!l rebell!) Karlen försvann med ett hånskratt, och ögonblicket derpå genlj.do klipporna på båda sidor om christinos af muskötsalfvor, hvilka, oupphörligt förnyade, på ett fruktansvärdt sätt öfvertygade dem att de fallit i lejonets gap. Innan fienden hunnit sanså sig från den förvirring, hvari den råkat genom det oförmodade anfallet, störtade sig Zumalacarregui öfver den, i spetsen för fyra bataljoner, med bajonetten i hand. Helt och hållet oberedda och omringade från alla sidor, kunde de göra