Aftonbladet – 10 september 1859, sida 3

del, att den religiösa lärofriheten blefve utsträckt ända derhän, att för densamma ingen annan gräns sattes än sådan, hvarigenom endast hvad som innebure smädelse emot hvilken kristlig bekännelse som helst stode i strid ed sedligheten eller verkade sårande på känn för det heliga — kunde förbjudas, och brott emot så förbud beifras. Att deremot vilja in berörde lärofrihet på grund af det ena auditoriets olikhet med det andra, synes oss innebära ett föreök att på vår tids förhållanden tillämpa den stränga åtskilnad: som i forntidens preststater gjordes emellan esoterisk och exoterisk religion, då prester och de visa lemnades fritt att tromotsatsen af hvad folket tvingades att-tro. Det var först med kristendomen som religionen trädde uti dagen samt blef en allas gemensammaa tillhörighet, och det torde numera blifva svärt stt ånyo instänga religionsfilosofien i lönrum, såsom bruket var bland de gamla hedniska kulturfolken, under det man ville tvinga de utanför stående att blindt dyrka de yttre symbolerna. Och då br B. bär anser, att den filosofiska religionsläran likaså litet kan göra den positiva religionen öfverflödig (äfven då de så vidt skilja sig från hvarandra som här är fallet) som den filosofiska rättsläran kan göra den positiva rätten umbärlig, så kunna vi ej tillbakahålla den slutliga anmärkning, att likasom förf. i sin statslära sökt upprätthålla den monarkiska och korporationsprincipen i deras oinskränkta renhet på bekostnad affolkfrihetens genom vår grundlag tillförsäkrade rätt, så har han deremot i sin religionsfilosofi bemödat sig om att öfverändakasta kristendomens hufvudprinciper, på samma gång han synes vilja i afseende på dess yttre former strängt bibehålla det i vårt land innu tyvärr rådande samvetstvång, hvarifrån nga andra än professorer, adjunkter och dessas vederlikar anses böra tillgodonjuta en fullständig dispens. ——— mv