Aftonbladet – 6 september 1859, sida 2

-j någon viss grad ett belefvadt uppförande. Hans tal var fritt från sådana språkfel och -) vidunderliga uttryck, som då vi först presenterade honom för läsaren — åtminstone så länge han ej blef retad. Med ett ord: taflan dT hade blifvit så väl fernissad, att det fordrades en kännares ö att upptäcka den grofva, dåliga målni Jag förmodar, si han med en stel bugning, att ni känner det Jagliga utslag, som, gjort mig till egare af detta gods? FA ÅR ja! Och medlen äfven, hvarigenom det erhölls.n Sir John Sellem bet sig i läppen och Wigget skiftade färg. Domeh har, som sagdt är, fallit, inföll Albert Mortimer, och det bör icke förefalla er besynnerligt, om min, vän Brandon, till följd af ert opassande uppförande, fordrar att ni genast torde lemna huset. Er vän! upprepade doktorn försmädligt; då ni första gången kom till den här orten, sir, var det med en annan vän, men — man ser inte någon längre än till tänderna, ni mins väl ordspråket, min unga herre. Af aktning för edra år, utropade bankiren, önskar mr Burg att slippa använda våld. Af försigtighet, menar ni, sir John; det är mitt anseende för en hedrande lefnad som räddar mig; den, som vågade lyfta en hand emot mig, skulle snart få alla grufarbetarne öfver sig. Snape vet nog det. Jag hade inte sofvit säkert så många nätter under samma tak som han, om icke han varit öfvertygad om den saken. Det hat han bar emot stac.kars Franklin, som blef funnen mördad, nära gamla schacktet — åh, det var ett intet emot det han känner för mig. Förvaltaren blef ytterligt blek vid hänsyftningen på sin fordne rivals öde. Förstår jag er rätt, sir,, sade Wigget, eller nekar ni verkligen till att lemna huset ? Ja, så förhåller det sig. , Hvad är det som ger er rättighet att stanna? Ja, det hur jag ingenting emot att visa er,, varade skotten och tog upp ur fickan Harrys la