Aftonbladet – 6 september 1859, sida 2

ledes. N Veteranen lät höra ett missnöjdt bru nmande. Han skulle bafva föredragit att pröfva sin logik. . Se nu på dem, fortfor doktorn, medan de resande stego ur vagnen. Sir John Sellem — mången hederligare man har hållit sitt afskedstal vid Newgate; den der, förmocar jag, är Wigget, juristen, och — är det möjligt? kan detta vara den unge officer, som kom hit med Harry och unga Tracy? Nå, nå, ban är inte den förste falske vän! Och här kommer slutligen, kan jag tro, den lycklige skälmen sjelf. Dessa kommentarier gjordes medan de värda personerna stego ur vagnen vid trappan, der förvaltaren och bushållerskan stodo, bugahde och nigande, för att emottaga dem. Det är intet tvifvel att vi snart få begifva oss af., sade skotten. En lång stund förflöt innan något meddelande egde rum mellan de sist anlände och doktorn. Slutligen slog Snape upp dörren med en triumferande min och utropade med ett oförskämdt leende: Squire Brandon Burg önskar att få tala med doktor Curry i matsalen. Jag känner inte den mannen. Men han känner er. Kanske inte, likväl, svarade den förre med en högst egen, slug min. Om den person ni talar om bar något att säga, så kan han träffa mig här. Några minuter sedan Brandon emottagit helsningen, inträdde han tillsammans med sina reskamrater i biblioteket. Doktor Curry steg hvarken upp eller bad dem taga plats. Han kände hvad hvarje hederlig man skulle känna — hur mycket öfverlägsen han var den allra lyckligaste skälm. Tack vare Albert Mortimers bemödanden, som af någon egennyttig bevekelsegrund åtagit sig att bibringa den ociviliserade medborgaren från nya verlden någon skymt af städadt sätt att vara, så iakttog Brandon nu till