Aftonbladet – 5 september 1859, sida 2

mn nt deremot, trög och långsam, var svår att bringa både till löje och vrede och så njugg på ord, att han nästan aldrig begagnade andra än enstafviga; ja och nej voro hans favoritord. Den gamle tjenarens vistande vid herregården var ej endast ett skydd, utan ock en god hjelp för doktor Curry; det satte honom i stånd att besöka sina patienter gom vanligt, bibehålla sitt inflytande öfver grufarbetarne och att dessutom iakttaga Snapes och hushållerskans förehafvande under de stunder då han var borta. Detsmädeliga bemötande den gamle soldaten fick erfara af dem, deras beskyllningar för spioneri, deras falskhet och smicker — ty de försökte alla medel — voro lika bortkastade på honom; han behöll sin vanliga plats vid köksspiseln och rökte sin pipa under tystnad. Hans orubbliga lugn retade dem ännu mer än hans vistande på stället, Blott en gång försökte förvaltaren att använda ett mera verksamt medel för att blifva honom qvitt, Vid ett tillfälle, då han var häftigt uppretad, slog han honom. Den gamle krigsmannens blod kokade vid denna skymf, och en stöt af hans arm, som skulle hedrat William Franklin, skickade den lågsinnade angriparen till andra sidan af rummet, hvarefter Peter återtog sin plats och sin pipa så. lugnt som om ingenting ovanligt hade händt, Detta förhållande fortfor vid Burg Hall under flera månader, under hvilken tid Snape och mrs Lawrence voro tvungna att någorunda lägga band på sin harm och fördraga detta intrång, som de kallade det — ty de hade ingen laglig rättighet att fördrifva sin objudna gäst, hvilken innehade Harrys skriftiga tillstånd att.bo på stället. Har du varit på posten, Peter2 frågade loktor Curry sin tjenare en morgon, då han kom ned till frukosten. : Jan. Inga bref? aNej.s Mången skulle blifvit förtörnad öfver Peter Bodgers tvära svar: icke så hans herre; han var van dervid.