Aftonbladet – 1 september 1859, sida 2

med. Med stor oro och bedröfvelse teckna vi oss edra trogna tjenare: Tom och William. Men vi hafva icke funnit någon sådan vänp, anmärkte fångarne. Det har Ingenting att göra med ert bref, råna barn, svarade Rodils och kaptenens budärare; frågan är nu endast om I viljen krifve. det eller ej ? , De unga männen sågo en stund på hvarundra under tystnad, likasom för att utleta hvarandras tankar, och munken följde dem under tiden med enforskande blick: Nej,, utropade Tom med en hastig ingifvelse, förr vill jag låta hänga mig! Hvad, skulle jag. skrifva och locka min käre, unge herre i händerna på dessa blodtörstiga hunlar, som endast fika efter hans lif? Hvad skulle de väl säga der hemma? Hvad skulle nitt eget samvete säga om en sådan handling ? Den redlige ynglingen strök hastigt bort en tår, som vid blotta tanken på en så lågsinnad nandling framträngde i hans öga. Kommen ihåg att lifvet är Tjuft, invände budbäraren. : Och mina knytnäfvar äro temligen hårdan, :aföll Tom, såsom en -af de der skurkarne, hvilken nu står och grinar åt oss vid gallret, liksom vi vore vilda djur, skulle kunna be. rätta er, och som ni sjelf möjligen skulle få tillfälle att erfara, om det icke vore för edra grå hår. Ni borde blygas — ja blygas, — tillade han, att på detta sätt fresta en stackars yngling, som gerna ville lefva, att söka rädda sig genom ett så nedrigt bedrägeri. Det hade icke undgått fader OCallighans uppmärksamhet, att de voro bevakade af urvanos. Hade det icke varit för detta skäl, så skulle han redan följt sin känslas ingifvelse och med värma tryckt den upprörde ynglinzens hand.