Aftonbladet – 1 september 1859, sida 2

Han drog fram en tung hammare och tvenne grofva jernkilar, som han hållit gömda under sin kåpa. På hans tillsägelse dref William Franklin in de senare så djupt under dörren, att det var nästan omöjligt att få upp den från yttre sidan. Saken var icke förr verkställd, än kaptenens röst hördes. Carlisternas oväntade anfall hade blifvit företaget på två olika punkter. Det ena, som blott var låtsadt, gjordes emot kyrkan, belägen i motsatta delen af staden, af Rodil .ändrad till kasern — det andra. mot fängelset. Släpp mig in! ropade kaptenen, hvars order var att skjuta fångarne vid minsta försök att befria dem. : . Hvem hindrar er? frågade .munken på spanska, Dörren är stängd. Lås upp den däå.n Den är stängd innanför. Bryt upp den. Omöjligt,, svarade urbanos befälhafvare med vredgad röst; den är för väl tillbommad. Jag är glad att höra det från er egen munp, svarade munken; det är icke första gången som ;.. Det återstående af meningen försvann genom en stark explosion, åtföljd af sårades skrik, christinos förbannelser och de anfallandes rop, hvilka med petarder betvingat fängelsets portar och till ett stort parti inträngt på borggården. Gå in i hörnen, mina barno, sade presten; de fega uslingarne ämna skjuta på oss genom gallret. Varningen var icke öfverflödig, ty flera skott lossades af vakten genom den nämnda ;ppningen på muren, men lyckligtvis utan verkan. Kaptenen öfver urbanos stormade som en