Aftonbladet – 1 september 1859, sida 2

Djefvulen må hafva grått eller svart hår och vara gammal eller ung, utropade William Franklin, så vrider jag nacken af honom om han gör mig ett dylikt förslag, med lika litet betänkande som om han vore en galen kattunge. Den blick som beledsagade dessa ord, sade tydligt, att talaren icke skulle behöfva mycken vidare eggelse för att verkställa sin hotelse. Och således skjuter ni ifrån er den enda utvägen till räddning ? Vi vilja icke veta af någon sådan utväg, inföllo båda ynglingarne uppretade. . Lyssnen nu noga till hvad jag vill säga eder, fortfor munken, och gifven framför allt inga tecken till öfverraskning eller glädje, ty hvarje blick, hvarje rörelse är bevakad. Jag är er vän; er trohet och tillgifvenhet för edra herrar har gjort mig dertill. Hade ni ingått på det förslag jag framstält, så skulle jag låtit er gå edert grymma öde till mötes. Men nu, mina barn, vill jag. göra allt hvad som står i min makt för att rädda er, om I viljen samtycka till att följa mina råd. Jag samtycker till allt, utom till att skrifva detta nedriga bref,, anmärkte Tom, och hans olyckskamrat gaf med ett tecken på hufvudet sitt bifall tillkänna. Men I kunnen i alla fall låtsa som I viljen skrifva det; sade fader Callighan. Hvad godt kan det göra ?, Det kan gifva oss tid, svarade den förre med en hviskning; klockan är nu tio; vid midnatten blir staden anfallen af carlisterna — må alla helgon beskydda deras rättvisa sak! Största faran för er blir vid första anfallet. Uhristinos bruka då alltid mörda alla sina fångar -— der hedningarne! tillade han. Bruka de göra det? utropade Will och såg siggomkring efter något försvarsvapen.