Aftonbladet – 31 augusti 1859, sida 3

nadt i skrift. Här har br v. K. ej allenast missförstått mina ord, utan äfven — hvilket något förvånar mig — i dem inlagt en tydning, till hvilken de ej gifva anledning. Härvid beror alltsammans på att afgöra, buru och hvarest förmedlingen mellan ade tvenne olika nyanserna skall ske. För att något närmere utreda m tankar i detta fall, återgår jag till den nyss anförda ordningeföljden, i det jag tror, att det nya, som i talspråket utbildar sig, ingår i språkläran (d. v. s: i undervisningen) först sedan det blifvit upptaget af mönsterförfattare inom vår vitterhet — (jag har aldrig talat om ett allmänt begagnande såsom förutgående vilkor); — och sedan: det sålunda blifvit erkändt och af ungdomen inlärdt, öfvergår det af sig sjelft till skriftspråket. Att skolundervisningen bär bör vara den förmedlande makten, är och förblir alltså min oförgripliga mening; och jag skall i en följande uppsats (uti Samtiden häft. V) söka närmare utveckla, huru man härmed skulle gå tillväga: Jag ville i min Samtidsartikel lemna ett exempel på dylika nyheter, som på den anförda vägen nu alltmera ingå och kunna ingå i skriftspråket; men jag råkade att dervid begå ett, jag medger det, oförlåtligt skriftel, som jag dock först efteråt varseblef, och för hvilket jag alltså här får bedja mitt Pater peccavi! Jag talade nemligen om antagandet af en ändelse för alla sex personerna i verbernas tempora, då jag menade antagandet af en ändelse för bestämda pluralen af. substantiver af de olika deklinationerna, såsom också synes af det i sammanhang dermed sagda och af de af hr v. EK. påpekade exemplena, nemligen folkena och språkena i stället för skriftgrammatikans folken och språken. (Må detta erkännande tillika gälla som en rättelse för läsarne af oftanämnde tidskrift och för de qvinliga elever, till. hvilka jag vid en språklektion utdelade aftryck af artikeln.) En annan bestämmelse, som är oundgänglig, om man vill komma till något resultat i den här afbandlade frågan, gäller gränserna för de ofvan angifna stadierna i utvecklings-. gången hvar för sig. Huruledes språklärans genom undervisningen fortplantade reglor ingå i skriftspråket förstås af sig sjelft; men hvar är gränsen för det talade språket, d. ä. den punkt, der en talspråkets innovation bör springa öfver till grammatikan? Jo, bade hr v. K. svarat, så snart den låter höra sig i det ordentliga talspråket. Jag framställer då samma fråga som hr v. K. sjelf gjort i sin bok, nemligen huru detta talspråk skall närmare bestämmas, och hvilken han der helt undvikande besvarat; och hr v. K. gör ännu på samma sätt i Aftonblads-artikeln. Jag håde måhända ej påpekat denna fråga med hopp att få ett tillfredsställande svar, om ej författaren sjelf sagt, att denna gräns är kanske ej så svår att uppdra, som man i allmänhet föreställer sig; här åter, i Aftonbladet, bar hr v. K. kommit till insigt deraf, att det är både lätt och svårt att ge en sådan bestämning., Lättheten bevisas ock dermed, att här en mängd kännetecken angifvas; och svårigheten röjer sig deri, att man ändå ej kommer till klarhet. Så till ex. säges, att man skall nästan alltid träffa talspråket i dess ordentliga form vid hvarje, ej alltför flyktigt samtal mellan bildade, ej alltför nära bekanta personern, 0. 8. iv. Dylika. definitioner äro i sanning ej alltför bestämda och nästan alltid beroende på subjektiv, tillfällig uppfattning. Månne ej hr v; K. skall i nästa artikel finnas villig att gå ett steg längre och medge, att bestämmandet är icke allenast svårt, utan rent af omöjligt, och att det blir nödvändigt att utstaka gränsen mellan talspråkets och språklärans stadier, icke der det ordentliga talspråket slutar, utan der, hvarest det ordentliga skriftspråket vidtager, hvilket åter bestämmes af de skriftställare, hvilka jag ofvan benämnt mönsterförfattare, d. ä. sådana, som genom sitt skapande snille och sina produkters formskönhet vunnit auktoritet inom vitterheten. Jag har här ej upptagit några detaljer af frågar (med undantag af den ofvan anförda rättelsen), då jag ansett och anser det vara af vigt att först afgöra grunden för upptagandet af den ena språknyansens former i den andra, innan man tvistar om, hvilka grammatikalformer äro till denna omflyttning mogna, och hvilka ej.:; Ja, bestämmes. blott det förra; så blir. den. sednare diskussionen nära på onödig. Men. just deraf, att jag gerna vill se frågan i stort, följer ock, att Jag fortfarande betraktar de syntaktiska skiljaktigheterna mellan taloch skriftspråket såsom varande aflika, om icke större vigt än formlärans, till hvars behandling hr v. K. visserligen inskränkt sig, men ingalunda kan inskränka saken i fråga. Ty denna är ingalunda hr v. K:s bok Om (1?) språkfrågan,, ej heller hr v: K:s Aftonbladsartiklar om talspråket,, utan — språkfrågan sjelf. Derföre torde det också ej synas olämpligt att här i kortbet upptaga en detalj af det stora ämnet, som hr v. K. i sin artikel bragt till tals och som är alldeles fristående — nemligen frågan om främmande ords införlifvande med svenskan. I afseende härpåinstämmer jag helt och hållet med hr v. K., då han som grundsats för utrensningen af dylika lånade ord yttrar: Utan allt tvifvel är denna ifver för. språkets, renhet välgörande och vigtig, isynnerhet. om den vill inskränka sig till bortskaffandet af sådana. främmande ord, för hvilka det finnes fullt motsvarande, ännu lefvande, inhemska ord att begagna i