Ett högljudt sorl af missnöje hördes af soldaterna vid gallret, och flera började ropa på eldvapen, då befälhafvande officeren, uppmärksam genom deras skrik, lyckligtvis anlände. Då Rodil anbefallt honom att sörja för fångarnes :säkerhet och se till att de ej behandlades illa, så återhöll han alla vidare utbrott af sitt folk och förbjöd: dem strängligen att utföra sina mordiska afsigter innan han hunnit rapportera saken till generalen. Skall jag släppa in dem? frågade Will sedan: åtskilliga försök blifvit gjorda att tvinga upp dörren. Åhja, svarade hans. kamrat efter ett ögonblicks besinning; jag ser just, inte att det tjenar till någonting, om man hindrar: dem komma. in. Jag har ju i alla fall slagits som en rask gosse — eller hur, Will? Det är intet tvifvel om den saken. Och försvarat gamla, Englands. ära ? Ja, så det yarit en lust att se derpån, svarade hans väns. Nå, så släpp då in dem, återtog ynglingen; och om någonting skulle inträffa — du törstår hvad jag menar, — så glöm inte att helsa min kära unga Herre och ej heller budskapet till Nora. Jaghar varit dem båda trogen., Hvad tar du mig för? frågade Will af Bältet, i det han gick ifrån dörren och fattade en tung. ekstol, som i. hans hand var ett farligt vapen; tror du att jag tänker stå och se på huru de der spanska: bofvarne anfalla dig? Nej — nej, min gosse; vänner i lust och nöd, så är Cumberlands sätt. Vi skola lefva och dö tillsammans. Chefen för urbanos nöjde. sig emellertid med att låta sitt folk bära ut deras slagne kamrat, hvilket de gjorde så fort som möjligt och ansågo sig ej rätt. säkra förr änden