gelleden tillräckligt djup äfven för de stör sta skepp, och fartyg af alla dimensione ligga vid verken för att lasta, eller möta pi sjön, då vinden det medgifver; äfven skepps vårf saknas icke. Sin höjdpunkt finner rö relsen i Nyland, en lastplats under Iernösand stapelrätt, der man räknar vida flera fart än i statens , ända till 30 eller hvaribland ej få inder svensk norsk eller utländsk flagg. Kanske bälftel äro norrmän: Norge har, som bekant är, större handelsflotta än som motsvarar dess egen sjö fart, och begagnar ett icke ringa lästetal fraktbandel å främmande orter. — Hela viker vittnar om trävaruhanllel, och Nyland intage ett väsentligt rum bland platserna för länet ansenliga, till flera millioner riksdaler årliger uppgående trafik af denna ort. Sjelfva stäl let ser ej mycket ut, ty byggnaderna skym: mas nästan af brädstaplar och dylikt. Strax ofvanför Nyland kommer man in : den egentliga elfven; vattnets djup minska: med ens från famnar till fot och besväras af sandbankar; mellan hvilka segelleden slingrar sig från den ena stranden till den andra; här och der förekommer dock ännu betydligt djup. och ända upp emot Sollefteå har byggnad a större fartyg skett, hvilka vid högt vatten kunnat gå utföre. Annars bedrifves sjöfarten här blott med jakter och med ångfartyg a! ungefär samma djupgående som de, hvilka gå mellan Stockbolm och. Upsala. Elfvens bredd är ett till flera tusen alhar. Öar finnas, men mestadels bildade af uppkastad sand och grus; branta sandbankar af ansenlig höjd, men utsatta för förändringar, bilda elfvens stränder, ofvanför hvilka terassformationen blir märkbar alltifrån Hammar, norr om Nyland. På afsatserna omvexla åkrar och ängar, byar och gårdar, kyrkor m. m.; yttersta randen utgöres af berg, 1 mera eller mindre storartad skepnad. Hammar och Holm, det enda säteriet i länet, äro de bäst bebygda ställena; det gednare kunde man tro hafva tjenat Midsommarresans författarinna till förebild för Bragesholm; Kyrkorna äro i allmänhet ej särdeles stora, men temligen väl byggda. Det hela erbjuder en slags ständig lustfärd, likasom Mälarens-segelleder; eller Göta kanal, eller snarare Göta elf; och liksom på Mälaren lägger ångfartyget ofta till vid bryggan eller mottager resande från båtar i liflig omvexling. En annan omvexling gifva de alltemellanåt mötande brädflöttor och timmerstockar, till hvilkas uppfångande utliggande bommar tjena. Staden Hernösands stora ångfartyg af samma namn går numera upp till Nyland. För öfrigt. bestrides passagerarefarten af de två mindre ångfartygen Augur och Sollefteå, af 40 och 50 hästars kraft, hvilka komma från Hernösand till Sollefteå på 8 timmar, och tillbaka på mindre tid. Ett tredje, Elfkungen, begagnas mest till bogsering, hvilken tjenst äfven de andra någon gång göra. Dessa fartyg förete, som vanligt i orter med vissa bestämda näringsfång, några vissa stadiga typer af passagerare, och en skicklig penna skulle lätt kunna teckna porträtter, särdeles af skogsköpande handelsombud, hvilka nästan hela Angermanland skulle känna igen. Då man kommer upp emot Sollefteå, förbi det branta berget vid Multrå kyrka, blir elfven alltmera strid, och ofvanför Sollefteå jernbruk slutar segelleden nära en bro, den nedersta som elfven bär och iavid dess sista fors: Denna bro, såväl som en vid Ed och en vid Långsele, äro bygda i sednare tider och hvila på gängliga träpelare, beräknade att erbjuda smala motståndsytor, mot stockar och is. Annars öfverfares elfven på flera ställen med färja, egentligen en bred och platt båt, som rymmer häst och kärra samt nödigt folk. Dessa färjor se äfventyrliga ut, men broarne ej mindre, och vid. Sollefteå undviker skjutsbonden sjelf bron, om han får välja. På ömse sidor om forsen vid Sollefteå ligga en mängd byar och gårdar, en del på nedersta terrassen, en del kring kyrkan på den näst högre. Vid forssen finnes en nipa, tvärt afskuren af vattnet på den norra sidan. De öfre terrasserna erbjuda de skönaste utsigter öfver en vidsträckt. dalslätt med dess gröna åkrar och gräsfält, dess snygga bostäder och bergen utomkring, hvaribland det vid Multrå samt slutligen uppåt afläggnare höjder vid de två nordligare ådalarne. Man får sällan se något ljufligare än denna dal med dess hela sommaren igenom rika grönska. Ett saknas dock, och det är löfträd, ty Ångermanländningen tål ej gerna träd invid gården eller mellan fälten; blott i bergens sluttningar finnas löfträd åter, bergen sjelfva bära barrträd. Endast vid Sollefteå jernbruk ser man en tät lund af björkar. Vill manskåda Ångermanlands natur från ännu andra sidor, bör man resa uppföre. endera af de nordliga. ådalarne; t. ex. utefter Reseleåns östra strand till Ed, Resele och Liden. Med så goda åkdon som i denna landsort-bestås den resande, verkliga fjäderkärror, ofta med klädda säten och fotsack, är en dagsresa ej tröttande. Vägen företer, särdeles inom Resele; storartade scener i ständig omvexling: trånga pass utmed forsar af en fjerdedels mils längd, öppna, terrassformade: dälslätter med: liflig grönska, branta: nipor samt ofantliga stupningar af.sandberg, utefter hvilka vägen är lagd, med fara att. igenfyllas afras, slutligen den väldiga forsen vid-Liden. I hela desva trakt lefver uti friskt minne vår nuvarande konungs resa under förliden sommar, och leiver i gladt minne, för den enkalhat ; I ldoel nnhaettt: att varva NAR mv tremastare