kom hans motståndare att blinka som en uggla i solskenet. Urbanos förvirring och raseri ökades för hvarje ny stöt, tilldess hans rop slutligen förde hans kamrater, — icke till hans hjelp — ty detta var omöjligt så länge Will af Bältet satte sin ofantliga styrka emot deras bemödanden att tvinga upp dörren — men såsom åskådare genom jerngallret till den bestraffning bofven så väl förtjenade, allt under det de uppgåfvo de vildaste rop af vrede och grymma hotelser, som Tom skulle hafva hört med den fullkomligaste likgiltighet, äfven om han förstått dem, ty hans blod var i jäsning — den länge närda harmen öfver den erhållna skymfen gaf hans knogar mångdubbel. kraft, och han höll icke upp. förrän hans fiende ej längre kunde stå på sina fötter. Quartel! skrek soldaten; quartel: por Diosl Det är inte värdt att du står och förbannar mig på franska, sade den unge mannen; jag förstår icke ett enda ord deraf, och om jag äfven gjorde det, så skulle jag i alla fallinte fråga. derefter. Spanioren som nu verkligen var strängt tuktad, sjönk ned på sina knän. Detta var ett språk som Tom förstod och hang vrede svalnade i ögonblicket. Har du fått nog? sade han och räckte fram sin hand; sedan han: gifvit honom en god bastonad och, som han ansåg det, förfäktat sitt lands ära, kände han icke någon vidare harm emot honom. Den lömske bofven fattade den försonligt räckta handen och drog med sin andra en lång katalonisk knif ur sin rockärm. Men den liflige engelsmannens ögon voro uppmärksamma; han sprang hastigt några steg baklänges och slet sig lös med en kraftig ansträngning, hvarvid mördaren föll framstupa.