Aftonbladet – 25 augusti 1859, sida 2

Stackars ynglingar! mumlade öfversten, jag fruktar att deras öde är sorgligt nog; men om någon menniska kan rädda Wen, så är det fader Thomas. Hvilken ? Zumalacarregui, eller El tio Tomas, såsom spaniorerna kalla honom; hans ögon äro öfverallt och hans händer räcka så långt som han ser. Följen med mig, tillade han: vi skola säkert finna honom i hans tält. De följde sin ledsagare, som förde dem till ett tält, till en del täckt med halm och risqvistar. Det var något större ände öfriga officerarnes, men lika fattigt på husgeråd, såvida icke ett klumpigt bord och två dylika stolar kunde anses förtjena detta namn. Vid detta bord satt Carlistgeneralen och skref, och hans utseende gjorde det intryck både på Harry och hans vän, att de stodo inför en ingalunda vanlig person. Hans ansigte var magert och uttrycketsträngt, men ingalunda frånstötande. Profilen hade någonting af antiken — ej. olik de basreliefs, som åt nutiden öfverfört Hannibals drag; håret var mörkt utan att vara svart, mustacher och kindskägg sammanvuxna — de mörka, grå ögonen, beskuggade af ett par. buskiga ögonbryn, blickade omkring sig med ovanlig lifighet och kraft. Sådant var den märkvärdige mans utseende. som så länge uppeböll den legitima saken i Spanien och hvars död allenast kunde: hindra Don Carlos att bestiga sina förfäders tron. Vi skola längre fram få tillfälle att tala om hans död och de: närmaste följderna deraf. Så snart generalen kände igen ODonnel, bad han bonom vänta ett ögonblick, tilldess han skulle få afsluta sin depesch. Sedan letta var gjordt och han förseglat samt skickat bort den med en väntande ordonnans, vänle han sig hastigt till. sin gäst och frågade