Aftonbladet – 24 augusti 1859, sida 2

Harold och Harry voro de förste som kommo öfver gränsen och funno ett parti carlister till sitt emottagande. Befälhafvande officeren red fram, men då han fick se deras drag, vände han sig åt sidan, synbarligen sviken i sin förväntan. Några ord af deras ledsagare förklarade hvilka de voro, Hastigt ljöd ett högt rop. . Soldaterna stodo färdiga till anfall. Det upprepades åter, och smugglarnes anförare syntes, flämtande och blödande ur ett djupt sår i bröstet, men likväl med kraftig arm stödjande den gamle främlingen, som var alldeles uttröttad af förföljandet. Han hade icke förr sett honom helbregda i kretsen af sina vänner, än den trogne ledsagaren sjönk ned på marken — ban var döende. Ej ett ögonblick är att förloran, utropade officeren. En division af Rodils armå har marscherat mot gränsen; deras förpostförtraf är knappt en mil härifrån. Till häst, ers excellens, och låtom oss fly ! Icke förr än jag gjort min pligt, svarade den gamle mannen med djupt allvar. Han knäböjde vid sidan af den döende,som under en lång stund förtfur att framhviska sin bikt i hans öra. Det gjordes åter alarm — Ohristinos närmade sig med stora steg, men han rörde sig icke. Hastigt steg han upps utsträckte sina händer och uttalade aflösningsörden öfver honom; nästa ögonblick var baskernas anförare ett lik. Nu, mina herrar, till häst! sade den obekante, Vi skola ännu hinna undkomma vår kunglige herreg fiender. Talarens ord följdes af ett enhälligt rop: Lefve biskopen af Leon! Hemligheten var förklarad: den föregifne kuriren var ingen annan än Don Carlos skick