Aftonbladet – 23 augusti 1859, sida 3

trodde sig nu lyckligen vara undsluppen, men af hvars koryfeer than nu så oförmodadt se en frampuftas till riksdägsman. Hr-Rydqvisi fann sjelf detta vara väl starkt för valmännen att smälta och medgaf att han var impopulär,, 8å att derom bör ingen tvekan kunn: ega rum. Om hr Rydqvist är impopulär i allmänhet så lärer han isynnerhet vara det inom borga reståndet, och de könservativa skulle visst ick: sjelfva göra sig någon tjenst med att sätta honom dit så länge borgerskapet ännu hyser den gamla lofliga rädslan för ökade personliga skatter och månheten om att få behålla sin stadsjord orubbad. Det var nemligen, enligt hvad då allmänt sades, hr Rydqvist son giek tillhanda med sina ekonvmiska och statistiska kunskaper när för några riksdagar sedan -han och hans konservativa vänner hittade på den listen, för att. göra borgareståndet zramse mot bondeståndet och sålunda splittra denna liberala (falang, :att narra det sednar: ståndet till att begära en undersökning rörande grunderna för städernas Beskattning, i ändamål satt stegra denna. Det var detta de konservativas påfund som gaf upphof åt den beryktade komiten, i hvilken hr Rydqvist många år uppbar arfvode som ledamot, hvilken kostade staten 69—70,000 rdr, om man minnes rätt, och hvilken regeringen ändtligen i år fann sig föranlåten att upplösa, när den ingenting åstadkom. Men säger hr Rydqvist nej till reformförslag, som framläggasaf de liberala, så säger han i stället desto Mitigare ja till. anslagspropositioner af regeringen. . Hans öfvertygelse tillåter honom icke annat, och ej heller hans förhoppningar om en landshöfdingestollp Han har ända sedan salig Biets tider tjenat för ett litet län... Men, Herre Gud, inte ha väl Stockholms valmän någon skyldighet att hjelpa honom till det! Så tycktes äfven många af de i detta hemliga sammanträde deltagande anse saken, ty hr Rydqvist fick ej mer än hälf. ten af de afgifna rösterna. Med något större sympati tycktes en annan kandidat, professor Wilander, vara omfattad. Han erhöll nemligen 32 röster, då deremot ieke mer än 22 hade fallit på advokatfiskalen Rydqvist. Om br Wilanders politiska riktning kände man ej mycket förr än -på den senaste. tiden. Han hade deremoti annan väg gjort sig ett namn. ?Prima regula est negare? (första regeln är att säga nej) har varit den ledande, om icke enda tanken hos honom vid allmänna frågor. Vill Stockholms stad haen vattenledning, så säger professor Wilander nej. Vill kommunen ha sina fattighus sammanslagna till besparing i kostnaden för fattigvården, så säger professor Wilander nej. Vilja stadens invånare blifva af med liklukteh från kyrkogårdarne, så säger professor Wilander nej, och -kommer man en gång — så sent som möjligt! — att bära honom sjelf till en kyrkogård utom stådens staket, så skall professor Wilander resa sig ur kistan och ropa ett bleklagdt nej. Det skulle vara godt, tyckes det, att få en sådan nejmani ståndet. Men det är icke alldeles lika säkert att professor Wilander säger nej till onödiga eller skadliga förslag, som till behöfhga och nyttiga. Man saknar erfarenhet derom, men så mycket vet man med visshet, att professor Wilander ej vill räknas till den liberala sidan af folket. När det hölls en allmän sammankomst på börsen för att öfverlägga om de åtgärder, som borde vidtagas i anledning af komiterades förslag om ny valordning för Stockholm, så hördes röster -begära att professor Wilander skulle föra ordet. Prof. Wilander sade icke nej, men han kilade undan avec grande vitesse? från per capita-männen. När sedermera decliberala valkomiterade, med nog ringa kännedom om personen eller med nog stor medgörlighet mot den andra sidan, ville uppställa hr Wilander såsom en af sina riksdagsmannakandidater, så sade prof. Wilander åter igen nej. Och nu har han, som man ser, föredragit att stiga upp på de konservativas axlar. Det byråkratiska Kungsholmskotteriet torde nog hjelpa honom, men vi se icke något skäl för Klara församlings röstberättigade att göra detsamma.