Aftonbladet – 22 augusti 1859, sida 3

det icke den förrädaren skulle göra allarm och skicka de franska soldaterna på spåren efter oss, innan vi fått tillräckligt försprång. Leon vinkade med handen, till tecken att han var nöjd med förklaringen, och återtog sin plats. Baskerna, som anade hvarifrån upplysningen hade kommit, började kasta ovänliga, nästan misstänksamma blickar på de båda engelsmännen. Er förvillelse var ganska naturlig, sade den -hemlighetsfulle främlingen till vännerna; jag blef sjelf, för en stund, vilseledd deraf. Ni tror således på denne mans intyg? Jag skul!e kunna våga mitt lif på sanningen deraf,, svarade den gamle mannen. Så vilda och laglösa dessa smugglare utan tvifvel äro, hafva de dock vissa begrepp om heder, som ni ej skulle kunna vänta er. De skulle utan betänkande ljuga och narra en tulltjensteman, men aldrig bryta sitt löfte tillmig; plundra den olycklige resande, som fölle i deras händer, med lika litet samvetsförebråelser som att taga skinnet af en varg, menicke röra en enda maravedi; af en kunglig skatt, som blifvit anförtrodd åt dem.Besynnerliga motsägelser, torde ni säga; men sådana skall ni finna, hos de flesta naturer. När anträda vi åter vår marsch? frågade Harold Tracy. 7: Ej före nattens inbrott, svarade deras besynnerlige följeslagare. Jag föredrar att göra halt här uppe bland bergen, framför möjligheten af ett sammandrabbande med fiendtliga skaror, der möjligen något lif skulle spillas. Kommen ihåg, att vi ännu äro på Frankrikes jord! ; Det var natt innan skaran åter fortsatte sin vandring och, olyckligtvis, klart månsken. (Forts. följer.)